Skönlitteraturen visar vägen ut ur Auschwitz
Alla borde läsa Daniel Pedersens ”Natt och aska”
Publicerad 2024-10-30 04.00
Natt och aska
Möjligen finns världslitteraturens otäckaste scen i början av Primo Levis ”Är detta en människa?”. Den äger rum långt innan man börjat kasta in spädbarn i gasugnarna och konstruera rännor för kokande mänskligt fett. På stationen i Auschwitz kliver de italienska judarna av och möts av en vakt som slår dem – utan att vara arg.
Som läsare vet vi allt som kommer efteråt, men det är här som koncentrationslägret som gigantiskt samhälleligt experiment uppstår. I ”utan att vara arg” ser vi plötsligt länkarna i den logiska kedjan från de första nazistiska pamfletterna till Wannseekonferensen 1942, där gasugnarna tas fram för att ”skydda” lägervakternas psykiska hälsa. Det som romanen gör är att förmänskliga – rentav begripliggöra – förintelsen.
Daniel Pedersens essä ”Natt och aska” är knappast den första om hur andra världskrigets fasor påverkade litteraturen. Inte heller är det den första som hävdar att skönlitteraturen kommer närmast verkligheten. Sen tidigare finns till exempel Artur Lundkvists mästerliga studie ”Ikaros flykt” där författaren hävdade att hela modernismen sprang fram ur leriga skyttegravar.
”Natt och aska” är dock främst Levi'sk till sin natur: den vill visa att förintelsen inte var ett resultat av metafysisk ”ondska” utan en historisk process som går att förstå och analysera, en konsekvens av en ideologi och ett samhällssystem. Men den är också Lundkvistsk: litteraturen behandlas framför allt som litteratur.
En av Pedersens utgångspunkter är att förintelsen skapade ett slags ”experimenttvång”: poesins suggestiva kraft används för att förmedla ett återhållet skri, repetitiva grepp för att gestalta lägrets vardag, abstraktioner för att försätta läsaren i samma språkliga förvirring som fångarna etcetera. I botten ligger en romantisk – men också sann – föreställning om att litteraturens innersta väsen inte är ”fantasin”, ”berättelsen” (eller makabert i sammanhanget ”content”) – utan verklighetsarbetet, vilket i sin tur skapar en unik kunskapsform. Kanske skulle man kunna uttrycka det så här: om man vill få en rymdvarelse att verkligen förstå vad förintelsen var borde man sticka Primo Levis bok i hens tentakler.
Pedersens ”Natt och aska” sträcker sig från de okända verk som skrevs i Östeuropas 1 100 ghetton till klassikerna: ”Anne Franks dagbok”, Elie Wiesels ”Natten”, Imre Kertész ”Mannen utan öde”. Eftersom nästan alla böcker har ett liknande mönster är essän uppdelad i tematiska block: ghettona, deportationen, ankomsten, krematorierna. På så sätt har ”Natt och aska” formen av en reseskildring in i avgrundsmörkret. Eller, för att använda en återkommande bild hos de överlevande själva, en nedstigning i Dantes Inferno. Pedersen är i sammanhanget en hyperintelligent Vergilius som visar läsaren hur modernismens grepp anrikas av koncentrationslägren. Experimentera med litteraturen – eller låt glömskan förvanska era upplevelser!
För det som är så fascinerande – och samtidigt diaboliskt – med förintelsens litteratur är att den kan säga något unikt om det ”mänskliga tillståndet”. Ett exempel: de flesta vet nog att det inte finns någon ”absolut lycka”. Men av Kertész och Levi kan vi också lära oss att det inte finns någon ”absolut olycka”. En näve snö i munnen när man står hoptryckt som boskap i en tågvagn hindrar människan från att falla ner i bottenlös förtvivlan, skriver Levi.
Kertész skriver i sin tur i ”Mannen utan öde” att om det är någonting han vill förmedla så är det tillståndet som liknade lycka i Auschwitz, i uppehållet mellan plågorna. Visst känner man att man plötsligt förstår varför förintelsen kunde äga rum när man läser detta? Kanske är det också denna djupa förståelse av människan som gör att förintelselitteratteraturen har en obehaglig likhet med doktor Mengeles experiment: resultaten av att sänka ner prosan i iskallt vatten är fortfarande till nytta för mänskligheten.
Jag ber om ursäkt för den smaklösa liknelsen. Men som Pedersen visar så är det lika oanständigt att försöka ”lära sig” något av förintelsen – som att inte göra det. Det han i slutändan lyckas med är att peka mot Primo Levis ”Är detta en människa?” och Imre Kertész ”Mannen utan öde” som inte bara viktiga förintelseskildringar – utan två av 1900-talets viktigaste litterära verk, punkt.
”Natt och aska” är en bok som alla borde läsa som tror att ”litterära experiment” är ett reservat för världsfrånvända skönandar och att språklig precision är för snobbar. I stället visar den att skönlitteraturen kanske är vårt enda instrument för att hindra att historiens förbrytelser förvandlas till kitsch, metafysik och underhållningsindustri. Den visar oss att det finns en annan utväg från Auschwitz än genom presentshoppen.
Café Bambino: Trauma som kulturellt kapital för kändisar