Guillou vet hur man får något nytt ur klichéer
Roligast i nya romanen är hans litterära kommentarer
Publicerad 2024-10-23 07.07
En dag då Erik Ponti just kommit hem från Indiska oceanen hittar han ”en djupfryst och synnerligen död råtta på farstutrappen”. Så öppnar Jan Guillous senaste roman ”Anteckningar från aftonsången” med ett råttlik som visar sig leda till avslöjandet av en allvarlig högerextrem konspiration. Hela inledningen är rätt lång och omständlig. Men det är också avsikten, här presenteras en redan välbekant huvudperson, en som inte behöver någon introduktion, utan som helt enkelt ska fylla sin givna roll i ännu ett äventyr.
Att storviltsjägaren som just kommit hem från en långresa hotas just med en död råtta, som han dessutom dissekerar för att avgöra dödsorsaken, är naturligtvis riktat mot hans fiender, vare sig dessa är högerextremister eller Expressen – men lika mycket mot honom själv. Tillsammans med Carl Hamilton planerar han att iscensätta en egen råttinstallation som ska locka fram hans fiender. För att göra detta måste han fånga in ett par råttor, något storviltsjägaren gör under långa sittningar om natten på det folktomma Karlaplan. Han kommenterar: ”Som tidigare Östermalmsråttor hade de väl inga matvanor som avvek från mina, vi hade ju praktiskt taget levt som grannar”.
Man kan läsa romanen som en rak berättelse om hur vännerna Ponti och Hamilton tillsammans med unga elitmilitärer löser ett fall och sätter dit ett gäng farliga högerextrema terrorister. Den innehåller flera orimligheter, men det hör till genren – som att en 80-årig civilist används för spaningsuppdrag, eller att topphemlig avancerad spaningsutrustning skulle installeras hos en privatperson, till exempel.
Men den är mera givande om man släpper den lite slappa handlingen, som ändå bara är en MacGuffin, en förevändning för att skildra tillvaron som motvilligt åldrande man som vet att han har större delen av livet bakom sig. Det bästa i romanen är alla dessa utvikningar och sidospår. I dem framträder Guillou, förlåt Ponti menar jag, som en hel, varm och känslig människa som visserligen har en tendens att skrodera, men som också har självdistans.
Guillou kallar tidigt i texten den här sortens sidospår för ”östergrenare”, utvikningar från ämnet som kan ta flera sidor i anspråk. Han verkar inte tycka att de är riktigt bra, om man ska berätta en historia effektivt – sedan excellerar han just i sådana utvikningar, och det är de som är bokens behållning. Han berättar om födelsedagsfirande i Norge, om föredrag, resor, ungdomens journalistiska äventyr och såklart viner.
Det gäller att inte blanda ihop författare med deras romanfigurer – eller offentliga personer med deras persona
Men det finns tre spår som är viktigare än de andra. Dels det manus om slaget vid Svensksund som han arbetar på genom hela romanen. En skildring av hur den svenska flottan besegrade den ryska 1790, med hjälp av – ja, det ska jag inte avslöja här. Hans arbete på manuset skildras som både mödosamt och roligt. Det är tänkt att filmatiseras, men om det någonsin kommer att bli av lämnas öppet. Ett annat viktigt spår är småfåglarna, vars återkomst om våren iakttas med stor oro över hur klimatet påverkar migrationsmönstren. Att alla i den hemliga operationen har fåglar som täcknamn ger det hela en ironisk tvist.
Men det roligaste sidospåret är hans litterära kommentarer. Han är väldigt arg på särskilt unga kvinnliga författare. Slår ner på klichéer och frågar sig hur detta kan vara så oerhört okritiskt belönat av alla som är inne i de finlitterära cirklarna. I en lång passage om Niklas Natt och Dags ”Ödet och hoppet” resonerar han om hur man bäst återger historisk dialog utan att bli obegriplig eller hamna i pastisch.
Guillou hade väl kunnat skriva dagbok, som en annan Lundell eller Norén, han hade kunnat publicera små betraktelser över årstidernas växlingar, åldrandets bekymmer, småfåglarnas liv och den finlitterära världens förhatlighet utan att baka in det i en thrillerhistoria, men det skulle inte varit han då. Som journalist och författare, van att arbeta med klichéer, vet han hur han ska vrida på klichéerna för att få ut något nytt ur dem.
Guillou är sin egen största skapelse, överklassmannen, vänstermannen, storviltjägaren, den disciplinerade författaren och sanningssägaren, en av de sista som vågar säga emot makthavarna. Till dels fiktion, en gnutta sanning, sammantaget något som fungerar. Det gäller att inte blanda ihop författare med deras romanfigurer – eller offentliga personer med deras persona. Ett ”jag” i en roman är inte alltid ett verkligt jag. Inte ens när den ges ett täcknamn. Däremot tror jag att det snart är dags för Guillous ”Fight club”-ögonblick, i vilket det avslöjas att Erik Ponti och Carl Hamilton hela tiden har varit samma person.
Eftersom Jan Guillou är kolumnist i Aftonbladet recenseras boken av Torbjörn Elensky, författare och kritiker i Svenska Dagbladet. Elensky fick uppdraget innan Aftonbladet Kultur började med plusbetyg i kritiken, varför detta saknas i denna recension.