Han skriver om klass, skam och sexualitet
Didier Eribons åldrade mor blir ett politiskt subjekt
Publicerad 04.00
En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död
Det närmar sig ättestupans tid. Åtminstone om man ska tro statliga utredningar och ny statistik. Dödligheten minskar medan nativiteten sjunker eftersom barnafödandet är historiskt lågt. Det innebär att den framtida befolkningen i Sverige kommer att utgöras av allt fler äldre människor. Kommande generationer kommer att behöva ta hand om den åldrande befolkningen. Redan nu är det personalbrist inom äldreomsorgen där var tredje vårdarbetare är utlandsfödd, samtidigt som migrationspolitiken stramas åt.
Vilken plats har de äldre i vårt samhälle, och vilken möjlighet har de att föra sin egen talan? Det är de centrala frågorna i sociologen och filosofen Didier Eribons senaste bok ”En arbetarkvinnas liv, ålderdom & död”, utmärkt översatt från franska av Johan Wollin. Wollin har även översatt Eribons hyllade essäbok ”Tillbaka till Reims”, vilken publicerades på svenska 2021 och sattes upp på Dramaten samma år. Eribon introducerades dock för svenska läsare redan 1989 med sin avhandling om filosofen Michel Foucault, vilken då utkom i översättning av Gustaf Gimdal.
Den som uppskattat ”Tillbaka till Reims” kommer att känna igen Eribons sakliga tonfall och essäistiska öppenhet för verk som vidgar den egna texten. Han har en förmåga att lägga sig nära den egna erfarenheten samtidigt som det finns en sociologisk blick. Den senaste boken kretsar kring Eribons åldrande mor, och hur hon blir allt mindre förmögen att ta hand om sig själv. Till sist tvingas hon flytta till ett äldreboende, där vardagens monotoni gör att hon snabbt tappar greppet om verkligheten och efter ett par månader nästan självmant glider in i döden.
Även om det är moderns död som sätter tonen för boken, så uppehåller sig Eribon framför allt vid perioden som infinner sig innan en åldrad människas horisont bleknar och hennes framtid upphör. Under läsningen tänker jag på min egen mamma, eftersom hon arbetat inom äldreomsorgen i över tjugo år, och alla människor jag mött som befunnit sig i den situationen. Jag inser att jag läst ytterst få texter om eller av dem, med undantaget Simone de Beauvoirs ”Ålderdomen” (övers. Eva Alexanderson, 1976), vilken Eribon går i dialog med och välvilligt kritiserar framåt slutet av boken.
Det storslagna med Eribon är att han införlivar skammen förknippad med sexualiteten, klassen och nu även ålderdomen, i ett intellektuellt liv och skrivande. Han tycks inte värja sig mot obehaget, utan använder det. Samtidigt står konfrontationen med denna skam i relation till brottet med familjen och den individuella frigörelseprocessen. Det får mig att tänka på sammanhang eller tider där det är självklart att äldre människor har en plats i samhället, och tas omhand av yngre generationer. Detta historiska och kulturella perspektiv, liksom vårdarbetarnas blick, känns märkligt frånvarande i Eribons annars angelägna bok.
Huvudsyftet är dock att undersöka modern som ett politiskt subjekt. En tidigare fabriksarbetare, kvinna och sedan ensamt protesterande och skrikande på äldreboendet. Men hennes öde leder in Eribon på ett mer teoretiskt, filosofiskt utforskande. Vem hör henne? Vem lyssnar till de gamla och försvagade som inte kan göra sig hörda som kollektiv, eftersom de inte kan delta i organisering?
Detta växer genom boken till en frågeställning som pekar framåt i Eribons författarskap: ”För hur ska människor som inte kan agera ändå agera, hur ska de som inte kan tala ändå ta till orda?” Jag kan bara hoppas på att nästa bok inleds med denna livsviktiga fråga.