Jeanette var rädd för att dö – fick inte prata om det
Uppdaterad 2023-01-19 | Publicerad 2021-12-27
Jeanette var 28 år när det hon trodde var magsjuka visade sig vara elakartad cancer.
Hon var rädd att dö, men fick inte prata om det.
– Jag märkte att ingen ville prata om döden. Vänner och familj sade bara ”nej, nej, det här kommer att gå bra. Du är så stark”. Men det handlar ju inte om att vara stark eller svag, säger hon.
En natt i april år 2013 vaknade Jeanette Sjöblom, vid tidpunkten 28 år gammal, av kraftiga smärtor i magen. Tidigare på kvällen hade hon bjudit vänner på musslor. Nu tänkte hon att alla gäster – inklusive hon själv – blivit matförgiftade. Under natten sprang hon flera timmar fram och tillbaka mellan badrummet och soffan.
– Jag var som ett sjukt djur. Någonting var fel i min kropp men jag kunde inte göra någonting åt det, säger Jeanette.
Klockan fyra på natten ringde hon till 112 och sade att hon hade magsjuka som inte gick över. Hon frågade om man kunde bli såhär dålig av musslor.
– Operatören frågade om jag hade blod i avföringen. Jag svarade att jag hade haft blod i avföringen i ett års tid, säger hon.
Då skickades en ambulans.
”Det där är elakartad cancer”
Jeanette kördes till Södersjukhuset i Stockholm. Där började hon inse att det inte var frågan om en vanlig magsjuka. Flera läkare tog hand om henne, hon fick värmefiltar och flera påsar med blod bars in i rummet.
– Det visade sig att jag höll på att få organsvikt och att jag kanske hade dött där på badrumsgolvet om jag inte sökt hjälp, säger hon.
Jeanette blev kvar på sjukhuset under lång tid. Efter två veckor genomfördes en koloskopi-undersökning.
– Jag var vaken under undersökningen. Tarmen var fin. Sen såg jag plötsligt på skärmen något som såg ut en stor svart köttbulle i magen. Han som gjorde koloskopin sade rakt ut: ”Det där är elakartad cancer”, berättar hon.
Pinsamt att prata om bajs
Egentligen hade symptomen på tjocktarmscancer börjat drygt ett år tidigare – i samma veva som Jeanette blev gravid. Hon sov då stora delar av dygnet, kräktes och hade smärtor i magen.
– Jag blev sjukskriven redan från vecka sju av min graviditet. Barnmorskorna sade att vissa mår så dåligt av att vara gravida. Jag ifrågasatte aldrig det. Allt jag kände hade ju gravidförklaringar, säger hon.
Men det fanns symptom som hon inte berättade om förens den hemska natten i april 2013: Det svarta blodet i bajset och smärtan hon kände vid tömning av tarmen.
– Det var pinsamt att prata om om bajs. Det kändes ofint. Efteråt känner jag att det var ett väldigt högt pris jag betalade för min fåfänga.
Det är därför Jeanette valt att vara öppen och prata om det i dag, för att hjälpa andra.
Vågade inte planera framtiden
Tre veckor efter att tumören hittats var det dags för operation. Under operationen upptäckte läkarna att cancern spridit sig till lymfkörtlarna. Tumören och 25 lymfkörtlar, varav 12 sjuka, opererades bort. Chanserna att överleva försämrades till 50 procent i och med att sjukdomen spridit sig.
Kort senare påbörjade Jeanette cellgiftsbehandling.
– Jag hade inte förstått hur dålig man blir av cellgifter. Under den perioden var min dotter ett år gammal. Jag kunde inte leka med henne. Jag låg på soffan som en zombie och bara tittade på.
Efter ett år var behandlingen färdig. Jeanette röntgades och allting såg bra ut. Men det var fortfarande stor risk att cancern skulle komma tillbaka. Var sjätte månad åkte hon till sjukhuset för kontroll.
– Jag levde väldigt konstigt. Jag levde ett halvår i taget. Jag vågade inte pensionsspara eller planera framtiden. Jag ville bara äta chokladtårta, dricka champagne och ha roligt. Och visst, det är bra att ha roligt, men det behövs ju också långsiktighet, säger Jeanette.
”Konstigaste jag har varit på”
Parallellt med halvårskontrollerna gick hon på rehabilitering, som till stor del var kopplad till avföring.
– Det var det konstigaste jag har varit på. En kvinna berättade för mig om vilka former och färger man ska ha på avföringen. Och om toalett-tekniker. Jag skämdes ihjäl, säger hon.
Jeanette hade till en början en stark känsla av att hon skulle dö. Hon kände inte att någon fångade upp och ville vara i de tankarna med henne.
– Jag märkte att ingen ville prata om döden. Vänner och familj sade bara ”nej, nej, det här kommer att gå bra. Du är så stark”. Men det handlar ju inte om att vara stark eller svag. De som dör är inte svaga. De har inte gjort någonting sämre. Det är ett jävla lotteri, säger hon.
Efter knappt fem år med kontroller varje halvår berättade läkarna att Jeanette nu var så friskförklarad som hon någonsin kan bli. Men helt friskförklarad kommer hon aldrig att bli, gjorde läkarna klart. Om hon upptäcker symptom måste hon genast söka vård.
– Jag ville ju höra att jag var helt frisk. Att jag nu var som alla andra. Jag förstod inte om jag skulle vara jätteglad eller om det fanns en överhängande risk fortfarande, säger Jeanette.
Cancerskräcken sitter i
Än idag känner hon cancerskräck. Om hon till exempel blir förkyld eller får ont i ryggen tror hon att cancern är tillbaka. Jeanette har tappat tilliten till sin egen kropp och samtidigt blivit medveten om sin egen dödlighet.
– Mitt liv kommer aldrig bli detsamma, säger Jeanette.