Sam, 54: Helvetet började när jag var cancerfri
”Det enda sjukvården kunde hjälpa mig med var potenshöjande, Viagra”
Uppdaterad 2022-11-18 | Publicerad 2021-12-19
Inkontinens och impotens var konsekvenserna efter prostataoperationen.
Samtidigt var Sam Cansund enormt tacksam att cancern var borta.
– Det var först sju månader senare som jag började må fruktansvärt dåligt och då fanns ingen hjälp att få, säger han.
Processen var snabb från cancerbeskedet i slutet av mars 2019 till genomgången behandling i maj samma år. Det var en ren slump som gjorde att Sam Cansund från Nybro tog ett PSA-test när han var 52 år. Han var mitt i livet och mådde bra förutom lite problem med yrsel. Läkaren på vårdcentralen tyckte att de kunde passa på att ta ett PSA-test när han ändå var där. Resultatet visade på förhöjda värden och Sam fick snabbt tid för nya PSA-test och biopsier.
– Jag är en sån person som vill vara väl förberedd. Redan innan läkarsamtalet för resultatet hade jag tagit reda på hur processen skulle gå till om det var cancer, säger Sam Cansund.
Läkaren gav besked om prostatacancer. Sam hade tre tumörer varav två aggressiva.
– Jag minns att läkaren pratade ganska länge men jag var inte där mentalt. Jag tänkte bara på det praktiska som vilken kirurg jag skulle önska och hur jag skulle ta mig igenom behandlingen.
Sam Cansund gick in i rollen som projektledare. Han bokade tid för behandling på Carlanderska i Göteborg och samlade sina medarbetare i två omgångar för att berätta om diagnosen och vad som väntade framåt.
– Jag tänkte att det skulle vara skönt att inte behöva tissla och tassla. Samtidigt tänkte jag också på kollegorna, att jag ville uppmuntra dem att våga fråga det de undrade om PSA-testning och prostatacancer.
”Kände mig stympad”
Sam Cansund var samlad när han körde från Nybro till Göteborg för att operera bort sin prostata. Han hade till och med förberett inför rehabiliteringsperioden genom att köpa en hund.
– Från sjukvården fick jag höra att det bara var att göra knipövningarna och vänta, att det går rätt fort att att återfå funktionen. Så jag tänkte att hundvalpen skulle hålla mig sällskap.
Sam mådde till en början väldigt bra psykiskt, trots problem med inkontinens och impotens. Han gjorde sina knipövningar och väntade på att det skulle bli bättre, precis som sjukvården sagt att det skulle bli.
– Visst var det jobbigt att inte kunna göra vissa saker som jag gjort tidigare utan att inkontinensen ställde till det, att man riskerade att läcka. Men det jobbigaste var impotensen och att jag kände mig helt stympad. Jag tog det mycket hårdare än jag hade trott.
Den eftervård som Sam Cansund erbjöds var en kontaktsköterska som ringde med jämna mellanrum. Han kände att han behövde mer hjälp och kontaktade själv en läkare för att få hjälp att öka blodcirkulationen i penis. Men någon potenspump kunde de inte skriva ut.
– Det räknades inte som rehabiliterande hjälpmedel. Det enda sjukvården kunde hjälpa mig med var potenshöjande läkemedel, som Viagra, och det är ju bara ett ögonblickshjälpmedel och inte alls långtidsverkande. För mig handlade det inte heller om det sexuella utan om att få tillbaka funktionen. Det kan låta banalt men jag drömde om att kunna stå upp och kissa vid vägkanten om jag behövde det.
Samtal som hjälpte
Sam återgick till att jobba heltid igen, men frustrationen över att det inte blev bättre efter operationen fick honom att må successivt allt sämre psykiskt. Äktenskapet började knaka.
– Jag kontaktade ännu en gång sjukvården och bad om att få hjälp av en sexolog för att se hur jag kunde gå vidare för att må bättre och rädda äktenskapet. Men svaret jag fick var att det tyvärr inte fanns någon sexolog anställd i min region. Närmaste fanns i Växjö men det var en annan region så dit fick jag inte åka.
Sju månader efter operationen blev Sam Cansund återigen sjukskriven, denna gång för depression.
– Man kan säga att helvetet började när jag var cancerfri. Det var som att jag förväntades vara glad att jag överlevt och att problemen jag fått inte var sjukvårdens ansvar.
Vid sjukskrivningen fick Sam antidepressiva läkemedel som hjälp.
– De gjorde mig avtrubbad, men grundproblemen fanns ju kvar. Vändningen blev att jag läste jag en artikel om en rehabiliteringsvecka som Cancerrehabfonden ordnade. Jag var egentligen skeptisk men kände att jag var tvungen att göra någonting för att ta mig tillbaka.
Sam Cansund ansökte och blev antagen. Han beskriver det som sin räddning.
– Jag var enda mannen och sen var det bara kvinnor men vi hade väldigt mycket gemensamt. Det var stort fokus på samtalsterapi och det leddes av en psykolog som var erfaren i samtal med cancerpatienter. Det gjorde en enorm skillnad.
Med sig hem från veckan fick han verktyg för hur han kan hantera konsekvenserna av cancern. Sam väljer att berätta om sin historia eftersom han hoppas kunna hjälpa andra.
– Framför allt vill jag säga till alla män att ni måste tillåta er att vara svaga. Visst kan det vara jobbigt att släppa machofasaden och känna känslorna men det behövs och det gör skillnad, säger Sam Cansund.
