Victoria, 43: ”Det ska inte vara turen som avgör om man får hjälp”
Uppdaterad 2022-11-18 | Publicerad 2021-12-03
Bröstcancern förde Anna och Victoria samman.
Nu kämpar de för att hjälpa andra cancerdrabbade att må bra.
– Det borde vara en självklarhet att få hjälp när cancern är borta, säger Victoria Vestman.
Anna Wahlstam från Kalmar var 34 år och ensamstående småbarnsmamma när hon år 2007 diagnostiserades med leukemi.
Där och då beskriver hon att hennes liv förändrades för alltid. Hon kämpade sig igenom cytotatikabehandling följt av en benmärgstransplantation.
– Mitt enda fokus och mål då var att jag måste överleva för min dotters skull, hon var knappt två och ett halvt år.
Behandlingarna gjorde Anna cancerfri men lämnade mängder av biverkningar. Anna fokuserade på glädjen att få fortsätta leva, men hela tiden med vetskapen om att återfallsrisken i cancer var stor. I januari 2018 fick hon diagnosen bröstcancer.
– Det gick fort att dra i gång maskineriet igen. Just vår kliniska sjukvård fungerar utmärkt, klanderfritt. Det är efteråt som det inte fungerar så bra. Det är som att vården och samhället förväntar sig att ”nu ska du må bra och vara glad igen för nu är behandlingen över”, säger Anna.
Många som genomgått cancer drabbas av olika former av osynliga konsekvenser.
– Jag och många med mig drabbas av torra slemhinnor. Efter transplantationen fick jag problem med min bindväv, vilket innebär att jag är väldigt stel i vissa leder. Jag möttes då av en del ovisshet, för att de inte var vana vid den problematik som jag drabbats av, säger Anna.
”Tacksam för cancern också”
Victoria Vestman från Färjestaden diagnostiserades med bröstcancer i maj 2019, då 41 år gammal.
– Jag kan inte säga att allt är negativt med cancern, jag är tacksam för cancern också, att den gjorde att jag träffade Anna, säger Victoria.
Hon och Anna träffades genom en gemensam vän och kollega. Anna låg ungefär ett år före i behandlingen och blev ett viktigt bollplank för Victoria.
– Jag kunde fråga om allt. Varför naglarna gör ont eller hur jag ska orka en cytostatikabehandling till. Egentligen spelar det ingen roll vilket nätverk du har eller om du har en fantastisk familj. Har du ingen i din närhet som genomgått en cellgiftsbehandling så blir du väldigt ensam för det går inte för andra att på riktigt förstå, säger Victoria.
Både Victoria och Anna berättar att de hämtar styrka i varandras erfarenheter.
– Med Anna kan jag skratta åt sånt som är konstigt eller jobbigt och som andra inte förstår. Till exempel åt personer som läst på internet att cytostatikabehandlingar är så skonsamma nu för tiden känner att de vill upplysa oss cancerdrabbade om det, säger Anna.
”Borde vara självklarhet att få hjälp”
En cancerbehandling tar död på det sjuka, men enligt Anna och Victoria också på mycket av det friska.
– Det svåra var hur man skulle hålla fast i det friska, och där gav sjukvården inga egentliga förslag. Jag har alltid älskat att träna och hittade olika sätt som gjorde att jag kunde träna igenom hela min behandling för jag mådde bra av det, säger Victoria.
Även för Anna har en kombination av kost och träning fått henne att må bättre. Därför vill Anna och Victoria inspirera andra – och få samhället att förstå att cancerpatienter behöver rehabilitering efter sin sjukdom.
– Vi har båda haft turen att få åka på rehabvecka genom den ideella organisationen Cancerrehabfonden. För mig var det helt fantastiskt och förändrade verkligen mitt liv. Men det ska inte handla om tur ifall man får rätt till rehabilitering eller inte. Det borde vara en självklarhet att få hjälp att må bra när cancern är borta, säger Victoria.
På rehabveckan fick de prata just om sina erfarenheter, biverkningar och testa nya verktyg för vad man kan göra för att må bra.
– Från sjukvården fick man en rabblad lista på möjliga biverkningar men det var ingen direkt uppföljning. Jag fick veta hur man skulle ta hand om ett lymfödem om en kroppsdel sväller, men inget om vad man kunde göra för att undvika det, säger Victoria.
Under rehabveckan fick de också möjlighet att få hjälp av en specialiserad psykolog.
– För många som var där var det nog ett slags avslut, att få bearbeta vad man varit med om. Men för mig och Victoria blev det tvärt om. Vi fick massor av idéer om vad vi vill nå ut med och hur vi vill hjälpa andra. Det finns en styrka i att dela erfarenheter och berättelser, säger Anna.
Vi ÄR inte cancer
Tillsammans startade Anna och Victoria en uppskattad podd som heter Vi ÄR inte cancer. De har hittills publicerat 73 avsnitt där de intervjuar personer som själva gått eller går igenom cancer.
– Vi sa i början att vi genom podden vill vara den som någon kan hålla i handen. Varje vecka skriver någon och tackar för att vi har berört eller hjälpt, säger Victoria.
Samtalen i podden handlar om precis just det som Anna och Victoria själva hade velat höra mer om när de själva var inne i behandlingen – och efter.
– Vi vill visa hur det kan vara för en person att gå igenom cancer, för man är inte ensam. De där svarta hålen i ens liv är också viktiga att påminna sig om, för att veta hur man ska ta sig ur dem, säger Anna.
För nästan alla de pratar med i podden finns det ett tydligt före och efter cancern.
– Det är som ett stort ärr som man tvingas bära med sig. Men för många kan cancern leda till något bra, att man prioriterar att göra det man verkligen vill. Och får man hjälp att bearbeta det man gått igenom så öppnas många fler möjligheter. Jag önskar att samhället såg till att alla som behövde det fick den hjälpen, säger Victoria.