Fem punkter: Maribor-Djurgården
Djurgården är klart för Conference League efter en ny 1–0-seger mot Maribor.
Här Per Bohmans fem punkter från matchen.
1. Man hade – av goda skäl – nästan räknat hem det
Ett avgörande playoff till Europa. När svenska lag ska spela den typen av matcher brukar kniven ligga så hårt mot strupen att det uppstår blodvite. Kravet: att överträffa sig själva eller åtminstone stå för en överprestation.
Så varför kändes det inte så... skarpt inför Djurgårdens retur mot Maribor nere i Slovenien? Jo, för Blåränderna hade ju vunnit relativt bekvämt med 1-0 hemma på Tele2 Arena. Maribor visade sig under besöket i Stockholm vara ett mycket beskedligt motstånd. Trots att Djurgården varit traumatiserat och sönderpsykat efter derbyförlusten mot AIK höll de en klart högre nivå.
Sedan dess hade man – som utomstående – nästan räknat in Djurgårdens avancemang till Europa Conference League. Var det en arrogant eller övermodig inställning? Inte alls. Maribor var totalt sett, över två möten, ett mycket sämre lag än Djurgården.
2. Det var inte Djurgården som fick ett helvete
Ante Šimundža var självsäker på gränsen till dumdryg efter förlusten på Tele2. Maribors tränare gnällde på konstgräset, stämningen och hela Djurgården – och menade att svenskarna skulle ställas inför något helt annat nere i Slovenien. Det bjöds på stereotypiskt stenhårda Balkan-ultras i bar överkropp, kvällshetta och hyfsade läktarkoreografier.
”Här kommer ni få ett helvete”, liksom.
Ja, jo, Ante. Ett av lagen fick visserligen ett helvete. Men det var inte Djurgården. För den enigmatiske Gustav Wikheim hade dragit på sig den glittrande Europakostymen. Norrmannen visade balans, kraft och teknik när han elegant forcerade sig fram mot kortlinjen. Två-tre lilaklädda hemmaspelare såg kraftlösa ut när Wikheim gled förbi och smällde in ett lågt, hårt inspel som måltjuven Deniz Hümmet kunde peta in till 1-0.
Vi hade bara spelat i fyra minuter och Maribors spelare flackade med blicken.
3. Oro efter lagpappans skada?
Första kvarten var lysande från Djurgården. Kontrollerat och disciplinerat men inte fegt. Sedan började Maribor få fason på bollinnehavet. I bortamötet hade de försökt överbelasta på Djurgårdens vänsterkant mot Kosugi Keita, men sprungit in i väggen mot den unge japanen. Nu riktade de in sig mot högerbacken Adam Ståhl och fick viss utdelning. Yttern Marko Božić var både rapp och svårfångad. Inspelen från Maribors vänsterkant gav säkert tre-fyra hyfsade chanser.
Just då tvingades Rasmus Schüller – tryggheten, ryggraden, lagpappan – dessutom utgå skadad. Läge för oro? Faktiskt inte. Inbytte Daniel Stensson kunde med övriga djurgårdare hitta andningshål för att lugna ner spelet, trasa sönder Maribors momentum och vila med bollen.
4. Kolossen från Eskilstuna
I den andra halvleken stod Djurgården stadigt i ett slags 4-5-1. Bevakade, täckte ytor, störde Maribors rytm. Hemmalaget hade en del boll och fortsatte med inspelen från Božić på vänsterkanten. Oftast rann det ut i sanden.
När det väl blev farligt så stod han ju där, kolossen från Eskilstuna. Under ett par säsonger skämde Marcus Danielson bort den allsvenska publiken med en vansinnigt hög lägstanivå. Han är 35 år gammal nu och kan se mänsklig ut i vissa matcher. Mot Maribor? Då var han sitt allra bästa jag. Danielson blockade undan skott med sin renrakade pansarskalle, organiserade försvarsspelet och när hemmalagets pressade som värst för en reducering stod han för en mästerlig frilägesbrytning.
Sedan, efter en timmes fotboll, drog den övertaggade Lan Vidmar på sig sitt andra gula kort när han stämplade Adam Ståhl. Då var det över.
5. Djurgården har knäckt Europakoden
Djurgårdens fotbollspsykologiska status är något av en gåta. Vi vet att de lider av ett svårartat mindervärdeskomplex i Stockholmsderbyna. Men när det vankas matcher mot Sveriges överlägset bästa lag – Malmö FF – så gör de sällan eller aldrig en dålig insats. I Europaspelet får vi också det där självklara, kloka Djurgården som MFF brukar ställas mot.
Välorganiserade, mentalt balanserade, oerhört svårrubbade.
Ute på kontinenten, när det väl gäller, kan Blåränderna prestera på toppen av sin förmåga. Det är sannerligen inget svenska lag brukar skämma bort oss med (bortsett från suveräna Malmö). Djurgården har knäckt Europa-koden. De skräms inte av bortamatcherna, störs inte av resorna, räds inte fientliga miljöer. Kan kontrollera matcher, kväsa motståndare, rida ut stormar. Krymper inte av att åka till Cypern, Belgien, Kroatien, Rumänien eller Slovenien.
Avancemanget har över tre dubbelmöten varit kassaskåpssäkert. Förra gången det begav sig firade Djurgården stora triumfer i gruppspelet. Jag ser inte varför det skulle behöva gå sämre den här gången. Min uppfattning är att Blåränderna har ett något starkare lag 2024/25 jämfört med senast (2022/23). Framför allt den offensiva spetsen (Gulliksen, Tokmac, Wikheim, Hümmet, Haraala) är vassare. Europa Conference League bjuder på tuffa men långt ifrån övermäktiga motståndare. Djurgården har goda skäl att hoppas på en härlig Europahöst.