Bank: Hur många ska knäckas av förbundet?
Det går inte att göra omelett utan att knäcka ägg, frågan är bara hur många och hur mycket.
En oerfaren ledning har utlyst revolution inom Svenska Fotbollförbundet.
Hur många människor tänker de knäcka på vägen?
I dagarna räknar vi in årsdagen av de mörkaste dagar svensk landslagsfotboll upplevt. Ett nytt missat mästerskapskval, i den sorgtyngda skuggan av morden på svenska supportrar i Bryssel.
Svensk fotboll gick vidare, för det är vad fotboll gör, och på tolv månader har den gått snabbare än någonsin tidigare.
En ny förbundskapten kom in för att revolutionera spelsättet i herrlandslaget. En ny förbundsorganisation vände på varenda sten för att modernisera och effektivisera.
Det är olika nivåer av lagspel, men jag tänker att det kan finnas anledning att jämföra.
Jon Dahl Tomasson har blåst in sin egen sorts entusiasm, med en fotboll som en bred spelargrupp köpt in sig på. Men tänk om han i stället valt att sparka ut och förnedra ett dussin lojala landslagslirare med erfarenhet, om det kommit ideliga rapporter om hur illa många mådde under hans styre, om han dröjt ett år med att besöka de allsvenska klubbarna, om han pratat om hur usel ekonomin kring landslagsverksamheten, hur mycket det måste sparas in på allt.
Med andra ord:
Tänk om han kopierat handlingsplanen från sina chefer.
Förvandlats till ett moras
I dag fogar Sportbladets Kristoffer Bergström en ytterst konkret skärva till bilden av ett förbund som förvandlats till en toxisk arbetsplats. Intervjun med Ramin Kiani, erfaren tränarutbildare under tio års tid, är skakande på ett mänskligt plan. Han har mått uselt till utplåningens gräns, utan att få ens ett minimalt stöd av sin arbetsgivare.
Han är inte ensam, under 2024 har jag hört från flera håll om hur arbetsmiljön inom SvFF förvandlats till ett moras under den nya ledningen. Anställda har förlorat glädjen, de mår dåligt. Det finns arbetsplatsundersökningar som understryker den bilden, och en sak är viktig att förklara:
Det här handlar inte om vittnesmål från det som vice ordföranden Nina Lindström avfärdat som ”bittra ex-anställda”. De jag pratat med är i flera fall extremt lojala, mångåriga förbundsjobbare som inte längre känner igen sig, som inte mår bra.
Behövde förbundet revolutioneras? Med allra största säkerhet. Tröga kommunikationsvägar behövde kapas, organisationen förändras, öppenheten förbättras. Personal behövde bytas ut eller flyttas om. Det är naturligt. De jag pratat med håller med om det.
Det här handlar inte om det.
När den nya ledningen, med ordföranden Fredrik Reinfeldt och generalsekreteraren Andrea Möllerberg i spetsen, tog över spakarna utstrålade de förändringsiver. Det var välkommet, men ”förändring” är inte ett självändamål.
Ändå är det så det framstått.
Blåstes ut med högtryckstvätt
Fotbollen är landets största folkrörelse, med en enorm kommersiell och ideell tyngt. Den har genom årtionden varit unik med sina flitiga valprocesser, men samtidigt usel på nyval.
Folk hette Lars-Erik eller Karl-Erik, valdes om varje eller vartannat år, och så var det med den saken. Erfarenhet av att välja nytt saknades, och processen kring Reinfeldt-valet var smått katastrofalt hanterad.
I slutänden stod valet mellan en retoriskt briljant ex-statsminister utan fotbollsbakgrund (Reinfeldt) och en ålderstigen fotbollsman som hunnit fylla 73 (Lars-Christer Olsson). Var det vägen framåt, in i framtiden?
Till slut föll valet på statsministern, som inte var förstaval för en enda ledamot i den förbundsstyrelse han skulle börja leda.
Reinfeldt tillsatte Andrea Möllerberg, en charmig och skjutglad doer som snabbt skred till verket.
Möllerberg hade begränsad erfarenhet av den här sortens arbete, och omgav sig snabbt med en struktur med ännu mindre erfarenhet. Carola Söberg (ambitiös!) in, Kim Källström (klok!) in, en storm blåste ut halva utbildningsavdelningen med noll empati.
Tiotusentals timmars erfarenhet av talangutveckling, träningsmetodik och folkrörelsekunskap blåstes ut med högtryckstvätt.
Jag ser inte bitterhet, jag hör oro för var rörelsen är på väg någonstans.
När processen med att rekrytera en ny förbundskapten inleddes underlät man helt att tanka Janne Andersson, de senaste sju årens ledare, på hans synpunkter och erfarenheter. När bygget av framtidens fotbolls-Sverige ska sjösättas är lärdomarna från det senaste kvartsseklets bygge värda noll och inget.
Går det att tänka sig en revolution byggd på evidens, bakgrundskunskap och nödvändigt friskt blod?
I så fall har det inte märkts. Ägg har knäckts i parti och minut, HR-avdelningen har misslyckats med sin nyckeluppgift att skapa ett värdigt arbetsklimat, mest av allt har det påmint om en idrottsversion av Ny Demokratis inrusande i svensk politik:
Sunt förnuft! Drag under galoscherna!
Inte den enda som famlar i mörkret
I mars nästa år är det ordförandeval igen, kanske med Fredrik Reinfeldt som kandidat för omval, kanske inte. Det kokar i rörelsen, det viskas i kanslikorridorerna.
Det finns ödesfrågor att hantera för den här organisationen, landslagsverksamheten är bara toppen på isberget. Framför allt finns en ideologisk debatt om talangutveckling, bredd och elit, samhällsnytta och resultat, som inte längre går att ducka för om Sverige inte vill sladda efter.
Är fotbollsförbundet synliga i den diskussionen? Leder de den? Vad gör de för att vinna förtroende ute i distrikten? Hos sina egna anställda?
I dag berättar Ramin Kiani om hur han upplevt att ”lampan släckts” för honom.
Han må vara ensam om sina upplevelser. Men han är inte den ende som famlar i mörkret.