Bank: Sverige glittrade en stund – blev en smula förälskad
BRATISLAVA. Visa män säger att bara dårar rusar in för att sedan tappa tvåmålsledningar borta mot Slovakien.
Visst.
Men jag kunde inte låta bli att förälska mig en smula.
Vad var det vi ville ha, nu igen? En ritning, en tydlighet, en klar bild av vad Jon Dahl Tomassons lag är gjort av egentligen.
Tack for fanden, mand.
Slovakien tog emot med en fin operaversion av Du gamla, du fria, en falk som landade i mittcirkeln och något slags ljusspektakel med discokänsla.
Sedan klev Tomassons Sverige in och satte igång sin egen lilla Rammstein-show.
Vilka som spelade? Kan inte svara helt säkert på den frågan, för allt jag såg var en gul massa som forsade fram och stämplade gaspedalen med två sträckta fotsulor.
Det var som… inget jag sett av ett svenskt landslag förut. I alla fall inte på bortaplan, i en match som den här. Isak Hien och Alex Douglas rusade upp i ryggar utan en tanke på vad som fanns bakom dem. Dejan Kulusevski, Yasin Ayari och Viktor Gyökeres tjurrusade på allt. Gabriel Gudmundsson bröt och Lucio-stack femtio meter rakt fram med boll.
Och däremellan: Jesper Karlström med både elakhet och tydligt passningsspel, Anton Salétros som väggspelade med Kulusevski.
Slovakien fick inte andas, inte ens Stanislav Lobotka klarade sig rak genom stormen. Fanns det frågor? Det är klart att det fanns massor av frågor. Risknivån var skyhög, och vad skulle hända när intensiteten klingade av?
Men här var bilden, ritningen: De brydde sig inte. De bara vred upp volymen ett snäpp till.
Var ett lag som skrek rakt ut
Längst bak, längst fram, överst och underst stod Dejan Kulusevski med en kaptensbindel om armen. Här var han, i hela sin världserövrarprakt: Sprang mest av alla, skapade mest av alla, försvarsmaskin och anfallsmotor i en och samma kropp.
Under en tiominutersperopd i mitten av första halvlek slog han ett perfekt inlägg till Gyökeres (nick över) och böjde själv ett skott strax utanför. Han tog in bollen i straffområdet innan Yasin Ayari smällde in en liggande volley via målvakt och ribba, och han avslutade med att väggspela med Salétros i ett anfall som slutade med att Ken Sema rakade in 2–0 på en målvaktsretur.
Det var en 45 minuter lång reklamfilm för en revolution. En avsiktsförklaring som faktiskt betydde något. Vid sidlinjen stod Jon Dahl Tomasson och gjorde en och samma gest om och om igen: ett vevande pekfinger upp i luften, som om han regisserade centrifugeringsprogrammet i en tvättmaskin.
Och ja, jo, på sätt och vis var det väl det han gjorde också.
Det här var ett lag som skrek rakt ut:
– VI SKA VINNA GRUPP 1 I NATIONS LEAGUES C-DIVISION! ALLA ANDRA KAN GÅ HEM!
Onödigt tidig nota
Att sätta ihop den här sortens övertygelse i ett nytt lagbygge är inte enkelt, om inte hatten flugit av under den där fullfartsfascinerande fyrtiominuterinledningen så hade det funnits all anledning att lyfta på den.
På andra sidan fanns en kalkylerad risk. När trebackslinjen (Isak Hien och Alex Douglas framför allt) rusade upp i ryggar så hade det ju räckt med en lyckad skarv för att havet skulle öppna sig bakom dem.
En annan risk, som sagt: När intensiteten inte längre finns kvar (ingen utom Kulusevski orkade rusa runt i 90 minuter) måste man kunna spela en annan sorts fotboll också, en med kontroll.
Nu kom notan onödigt tidigt, via en horribel felpassning från Baku-fantomen Viktor Johansson, som gav bort en reducering precis före paus.
Det var ett misstag som kom från ingenstans, men också från attityden att man ignorerar risker, skrattar dem rakt upp i ansiktet.
Sverige försvarade genom att anfalla, det var ord omsatta i handling – nästa steg får vara att bli ett lag som kan de andra sakerna också. Vara bättre när man inte är bra, som jag skrev inför matchen.
Vägrar tycka att det var trist
Efter paus syntes ju sprickorna i rustningen. Karlström och Salétros begränsningar blottades när stormen mojnade, Victor Nilsson Lindelöf kom in och spelade som om han hade gipsat tån. Och bara ett par minuter in på andra halvlek klarade Slovakien av att spela sig förbi fyra högt pressande svenskar, in i ett hav där hemmaidolen David Strelec mötte mitt i ett hav av yta. Det kom flera sådana tillfällen, precis som man kunnat förvänta sig. Matchen var Sveriges, chanserna också, men till slut hängde de inte riktigt ihop.
Haraslín, Slovakiens bäste, kom loss efter att Sverige misslyckats med sitt presspel igen, och ett moment senare kunde Strelec raka in sitt andra mål.
2–2. Det var tråkigt, men jag vägrar tycka att det var trist.
Det här var ju länge och väl ett lag med en identitet, en övertygelse, den där framåtrörelsen omsatt i kött och blod.
Det nya landslaget är modigt som Yasin Ayari och Gabriel Gudmundsson, funktionellt som Anton Salétros och Jesper Karlström, fysiskt som Viktor Gyökeres. Och det har Dejan Kulusevski, som är allt man rimligen kan önska sig av en fotbollsspelare.
Visst, de tappade både match och poäng till slut, slarvigt och surt. Men låt oss plocka upp skärvorna som ligger kvar här nere på en blöt gräsmatta i Bratislava.
Vi tar med oss dem härifrån. De glittrade en stund, de gjorde verkligen det.