En kula i bröstet på fotbollsrörelsen

Marcus Leifby om fotbollens nya avtal: Välkommen till svensk hockey

Marcus Leifby

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2019-10-03

• Nu spricker svensk fotboll.
• Nästa säsong kommer den sämst placerade klubben i Superettan att få sex miljoner kronor i ekonomiskt stöd samtidigt som klubbarna i division 1 riskerar att stå helt utan.
• Men vad är priset för miljonrullningen? Och är det värt det?

Granskningen på 26 sekunder

Kulan i luften, kulor på kontot – och en kula rakt i bröstet på den svenska fotbollsrörelsen.

Grattis svensk fotboll, välkommen till svensk ishockey.

Det ringde en filur från redaktionen och frågade om jag, nu när det fläskigt åtråvärda tv-avtalet för svensk fotboll träder i kraft, kunde skriva en krönika om hur svensk ishockey mår. Detta 2,5 år efter att jag själv var med och granskade när klyftan öppnades i svensk hockey.

– Absolut, sa ja.

Att två brödgäng mot alla odds lyckades ta klivet upp i SHL – Sveriges högsta hockeyserie – i fjol är ett argument SHL-ivrarna brukar ta till när de ska motivera varför alla dessa avtalsmiljarder som tillfaller lagen högst upp i näringskedjan inte gör någon större skillnad.

Men de tänker inte längre än näsan räcker och det intressanta är inte hur det såg ut i fjol, eller hur den här säsongen slutar, utan hur det kommer att se ut om 5-10 år.

Hur mår svensk ishockey, och svensk fotboll, 2025?

Om detta kan vi bara sia och jag är av den bestämda uppfattningen att det är bättre att vara aktsam nu, än efterklok när allt gått åt helvete.

Men att tänka lite vidare, att förstå sammanhang och att bry sig om någon mer än bara just sig själv är inte mänsklighetens paradgren just nu.

Tre separata avtal

I svensk herrelitishockey finns det 78 lag fördelade på tre serier.

14 lag spelar i SHL, 14 i Hockeyallsvenskan och 46 i de fyra Hockeyettan-serierna.

Varje liga sköter sitt, tänker på sitt eget bästa, vilket har gjort att de tre organisationerna har skrivit tre separata tv-avtal.

SHL har skrivit det överlägset bästa vilket ger klubbarna 35-40 miljoner (kan bli mer) per klubb och säsong, Hockeyallsvenskan får nöja sig med ett mindre som kanske kan ge 3-5 miljoner per klubb och år, och Hockeyettan har i skrivande stund inte lyckats teckna något tv-avtal värt namnet.

14 klubbar drar in nästan 700 miljoner per år, de andra får knappt någonting.

Hur skulle de 14 SHL-klubbarna må utan de andra 60 klubbarna?

Skulle de existera överhuvudtaget?

När säsongen drog igång för några veckor sedan fick 14 av de 46 klubbarna i Hockeyettan inleda den med dispens från licensnämnden eftersom de inte uppfyllt kravet på 100 000 kronor i positivt kapital.

Kunnat må bättre

30 procent av klubbarna i Sveriges tredje högsta hockeyliga har alltså inte hundra tusen kronor på bankboken, trots att de årligen göder serierna ovanför med spelare.

De här klubbarna hade kunnat må betydligt bättre, och ta ännu bättre hand om alla ishockeyspelare i barn- och ungdomslagen, om hela modellen inte varit orättfärdig i grunden, eller präglats av girighet och en sjuk NHL-fäbless.

Hur skulle exempelvis Djurgårdens IF ensamma tagit hand om och utbildat varenda spelare, från hockeyskolan till juniorserierna, som en vacker dag ska spela i representationslaget?

Vad skulle det kosta? Hur skulle det gå till rent praktiskt?

Det krävs en ny inlandsis för att alla ska få tid och plats att träna ishockey i Djurgårdens IF, och om de inte kan sköta allt det här på egen hand;

Vilka ska då göra det? För vad? Och varför?

Det bästa för svensk ishockey hade varit om de kommersiella rättigheterna samlades centralt (det var så innan SIF släppte allt och gjorde sig själva bidragsberoende) och sedan fördelade resurserna efter en noggrant genomtänkt plan.

60-30-10?

70-20-10?

I svensk ishockey finns det en stor klyfta mellan Sveriges två högsta serier, i svensk fotboll är det division 1-klubbarna som stängs ute.

Det är något i solidariteten som skramlar men samtidigt har fotbollen någonting som ishockeyn saknar.

Kurage.

Spelarnas säkerhet

För ett par år sedan tillsatte Svenska Ishockeyförbundet, SIF, en utredning kring hur seriesystemet ska se ut framöver, och en gråhårig, snäll farbror som alla tyckte om kom med förslaget att SHL och Hockeyallsvenskan varje år ska peta ner ett lag, och släppa upp ett underifrån. 

En garanti att ett lag alltid flyttas upp men samtidigt en försäkran om att inte fler än ett åker ur.

Det är småaktigt och så klart en följd av att det i dag finns en sak i svensk ishockey som är viktigare än levande läktarkultur, mångfald, spännande serier, lokal förankring och spelarnas säkerhet.

Pengar.

När fotbollsklubbarna i Sveriges två högsta serier nu får sin utdelning tittar i alla fall jag – fortfarande – avundsjukt på fotbollens öppna seriesystem som inger visst hopp.

Två lag åker rakt ur Sveriges högsta serie, ett lag tvingas kvala, två lag åker rakt ur Sveriges nästa högsta serie, två lag tvingas kvala. 

Det är ingen garanti för någonting men håller åtminstone drömmen och möjligheten lite mer levande, och gör varje match lite mer relevant. 

För allt i livet, ta hand om det, var på er vakt.

Klubbarnas larm: "Vi blöder"

PODD ”Seriemordet” - Beslutet som kan klyva svensk fotboll
 
Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på PLAY-knappen