Jag har bestämt mig – i år buar jag åt Paralympics

Kristoffer Bergström

Jag har bestämt mig.

I år buar jag åt Paralympics.

Här är Sveriges medaljörer från sommar-OS i Tokyo

Citatet är så spritt och omskrivet att jag inte hittar dess ursprung. Är det en ståuppare som fått snurr på en lustighet?

– Det är som att bua på Paralympics.

Eller om det var skratta. Andemeningen är iallafall att klagomål på en enbent höjdhoppare alltid spiller över på handikappet, så nåde dig som är annat än imponerad.

På en prisutdelning under Paralympics i London 2012 busvisslade publiken åt en illa omtyckt minister, en som varken idrottar eller är funktionsnedsatt, vilket gav brittiska tabloider drömläge:

Hör deras visslingar! George Osborne är den förste att bli utbuad på Paralympics!

Ett tapp med 55 procent

Nu bjuder Tokyo in till de sextonde sommarspelen sedan starten i Rom 1960. Sverige skickar en lövtunn trupp där den positive kan glädjas åt en hög koncentration av medaljchanser. Anna Beck på cykel, Helene Ripa i kanot, Anna Norrman i sportskytte och ett par toppnamn till.

Men varför ska man alltid vara positiv?

Eller fel uttryckt. Varför visas paralympierna en sorts omsorg som hela tiden tangerar gränsen till respektlös kravlöshet?

Det är plågsamt att se hur vi tappat i konkurrenskraft de senaste åren. Sverige skickade 63 tävlande till Peking 2008, 58 till London 2012 och lika många till Rio 2016. Den här gången sänder vi 26 tappra, ett tapp med 55 procent.

Förklaringarna går bara runt i cirklar. Ekonomin är risig, pandemin har slagit hårt och vi saknar inkvalade goalball- och rugbylag, 19 vakanser på ett bräde. Men varför drar alla andra länder ifrån både ekonomiskt och sportsligt? Hämmades inte de av isoleringen?

Lika smärtsam är fördomen att de på plats inte får kritiseras. Det är rena dumheter, en tanke som understöds av idén att idrottare med funktionsnedsättningar är bräckligare än andra.

Pfft. Larv.

OS och Paralympics har det gemensamt att deltagandet är viktigare än segern. Båda spelen är en sorts manifestationer över människokroppens makalösa förmågor, idrottarna utgör verklighetens X-Men, ett svettigt Rat Pack. Vi kan leta över hela klotet och inte hitta en jävel som är vassare på boccia, luftgevär eller judo och det är häftigt i sig.

Plus att det är elitidrott. Medaljjakt. Livets chans.

Triumf och besvikelse hänger ihop

Det går såklart att vara okritisk flaggviftare och heja på varenda blågul kämpe, att vara lite som Vinterstudion där skidåkaren antingen gör succé eller hade osis. Men min roll som sporttyckare fungerar inte så och jag är inte sån som supporter på fritiden.

Tänk på saken. Går inte allt ut på att lokalisera en sorts normalprestation – utifrån kapacitet, form och konkurrens – och mäta resultatet utifrån den? Det är väl därför en brakskräll är härligare än en förväntad seger? Jag hoppas att en simmare utsänd på karriärens största äventyr snuddar vid sitt pers. En boxare med medaljchans bör ta sig till kvarten. Går det bättre vankas lovord och stora rubriker, går det markant sämre väntar kritik.

Och du?

Ja, är du typen som klagar eller garvar åt en halkande mittback i fotbollslandslaget så står det dig lika fritt att göra det åt paralängdhopparen Tobias Jonsson. Det är inte känsligt. Själv kommer han koka av frustration om det skiter sig, om han halkar eller kliver över. Men glöm inte att glädjevråla om Bollnäskillen spränger sjumetersvallen och kniper silvret i T12-klassen.

Så tuffa ska premisserna vara för tävlan på den största arenan. Sådan bör verkligheten vara för världens bästa idrottare.

Triumf och besvikelse, det hänger ihop, det måste få hänga ihop.

Jag har intervjuat flera medaljhopp och ett par ledare inför Paralympics. Deras önskemål är snarlika. Visst, beskriv våra funktionsvariationer och våra kamper, men isolera det från resultaten. Det otroliga med att ta paralympisk medalj som blind cyklist är inte att synfelet trotsades utan att rivalerna besegrades.

Jag tar det igen. Vinner AC Ahlquist mot de andra rullstolsburna bordtennisspelarna i Tokyo består hennes bedrift i att ha smashat ut dem, inte i att ha tagit guld som MS-sjuk.

Det är mitt förhållningssätt nu och framöver. Jag går på pappaledighet precis och ska följa 26-mannatruppen som privatperson, som supporter. Jag ska glo på Zandra Reppe i bågskytte, Philip Jönsson i skytte, Stefan Olsson i tennis och de andra.

De är för få, men de är sannerligen inte för bräckliga.

Så jag kommer tjoa och heja och vråla och applådera och skratta och bua.

helskärm