Guldhoppets hus brann ner: Det var surrealistiskt

Anna Beck cyklar för guld – trots olyckan i fjol

Kristoffer Bergström

När idrottare talar om bakslag inför stora tävlingar syftar de ofta på skador.

Men nej, cyklisten Anna Becks paralympiska drömmar har inte gått upp i rök.

Fast hennes hus har det.

Här är Sveriges medaljörer från sommar-OS i Tokyo

Tegelväggarna och taket gick att rädda. Resten av enplansvillan i värmländska Kil förstördes av hettan och röken.

Ett år efter branden minns Anna Beck hur underligt det var att komma hem den majdagen, hur skadorna vid en första anblick såg hanterbara ut. Tills hon öppnade dörren, möttes av sotflagor och aska och vände i hallen.

– Det var jättefruktansvärt. Med 99 procents säkerhet var det gamla niovoltsbatterier som självantänt i städskåpet. Jag var på massage och min man var med, men vår son var kvar hemma. Han klarade sig som tur var, säger hon.

Hur mycket gick att rädda?

– Vi är fyra personer. Allt vi ägde fick plats i bilen när vi satt i den. Det är surrealistiskt.

Det hörs på tonfallet att bedrövelsen har lagt sig. Anna Beck sörjer det som gick förlorat, men efter ett år i en lånad lägenhet är villan återuppbyggd och familjen har flyttat tillbaka. Hon måste glömma, hon måste kosta på sig att skratta åt det jobbiga.

– Man gör val i livet. Det kan sitta känslor och minnen i materiella ting, men det gick bra för oss.

Läste en artikel som förändrade allt

Tanken var inte att prata om branden i maj 2020 med en av världens främsta paracyklister, men den låg som en svedd elefant i ett askgrått rum. Den behövde avhandlas.

Om du missat Anna Beck så beror det inte på hennes resultatrad utan att karriären är så kort att hon inte ens var påtänkt till Paralympics i Rio 2016.

Hon var en ridtjej som blev ung mamma och la ner idrotten utan att tävlingssuget stillades. Hon började motionscykla i 25-årsåldern utan att vare sig känna till eller sträva mot paraeliten. För att kroppen ville, för tjusningen i att lägga mil efter mil bakom sig, för att det gick att spänna fast fötterna.

– Jag gick från häst till stålhäst. Jag hade försökt med massa idrotter, men först med cykeln stod jag mig ganska bra mot ”normala”, jag blev inte frånsprungen och ingen boll kom in och förstörde, säger hon.

Varför började du tävla?

– 2014 (då hon var 34 år, reds anm) läste jag en artikel om Henrik Marvig som skadades svårt i en motorcykelolycka men ändå cyklade Vätternrundan. Då kände jag att jag också vill vara med.

Förresten, du sa att bollen förstörde. Vad menar du?

– Jag har alltid älskat att tävla men fick aldrig rättvisa förutsättningar. Jag fick min diagnos sent i livet, 2005–2006, så innan dess kände jag bara att jag var dålig. Fast jag tog i allt jag hade.

Hörde tyska nationalsången...

Nervsjukdomen CMT ger muskelförtvining och känselbortfall. Det börjar ofta i fötterna och händerna och sprider sig uppåt. Anna Beck säger att hennes tillstånd är svårt att se vid en första anblick, men att hon saknar hälften av muskelstyrkan i händer och fötter.

– Vissa reflexer är helt döda och sjukdomen är långsamt förändrande men går bara åt ett håll. Fast jag upplever att träningen har fått de friska musklerna att bli starkare så att jag kan kompensera.

Hon tränar 15–20 timmar i veckan, ibland mer. Och efter den där artikeln tävlingsdebuterade hon på SM 2016 och flög sedan till Prag för ett lopp, trots att hon ännu inte var klassad. Hon cyklade. Hon såg sin tid. Men det var svårt att värdera prestationen utan att veta vilka i fältet som var hennes motståndare.

– I maj 2017 tog jag silver i tempo i världscupen. Det var min första tävling som klassificerad och när de på prisutdelningen spelade den tyska nationalsången tänkte jag ”en dag ska de spela för mig”. Samma söndag tog jag hem spurten och vann linjeloppet.

Du kom in i parasporten så sent. Hur var mötet med den världen?

– Jag blev himla ödmjuk inför livet. Det var häftigt att få se alla personer. En kille saknar armar och har fått ena benet amputerat. Han cyklar ändå och kör ifrån de flesta. Jag blir så provocerad att det här inte har samma status och är lika mycket värt som annan idrott.

De senaste åren har socialsekreteraren Anna Beck varit tjänstledig alla veckodagar utom en. Sponsorerna flockas knappast, ekonomiskt är det knapert, men hon vill göra sig själv rättvisa. Ska hon torska ska det vara för att andra är bättre, inte för att hon tränat för snålt inför spelen. Det är därför hon ställt en träningscykel i bastun för att acklimatisera sig till den japanska hettan.

”Har gjort några rullande timmar sedan april med den här utsikten... Kommer inte sakna det” skriver hon på Instagram.

En amerikansk och kinesisk rival

En paralympisk medalj skulle kröna den korta elitkarriären, den som redan gett fyra VM-guld.

41-åringen tävlar i linje, tempo och velodrom, det sistnämnda kompliceras av att hon bara kan träna i Falun, i en velodrom som inte håller fullständiga tävlingsmått.

Sverige står på noll cykelmedaljer sedan grenen tog in på programmet 1984. Australien och Storbritannien är stormakter, även om Norge från början var vassast.

Anna Beck tampas främst mot amerikanska Clara Brown, kinesiska Xiaomei Wang och troligen någon australiensiska, även om de är svårbedömda då de inte tävlat i Europa sedan pandemin.

Så hur går det?

Av en kvadrupel världsmästare borde man hoppas på guld, men av en debutant som tävlade för första gången för fyra år sedan borde man inte hoppas på mycket mer än själva deltagandet.

Så hur vill du ha det, Anna, är du favorit eller gröngöling?

– Hm. Konkurrensen är stenhård. Jag har tränat och gjort precis allting för att ha förutsättningar för att ha dagen. Men jag vet inte riktigt vad andra ser mig som. Jag tänker inte på det, jag tänker bara på sådant jag vet.

helskärm