Praktexempel på vad som gått fel i fotbollen
Brenning: Nödraketer från ett halvt kapsejsat passagerarfartyg
Publicerad 13.18
En av Sveriges största fotbollsföreningar vill göra om sin verksamhet efter att ”ha granskat ett stort antal forskningsrapporter”.
Ett stort antal var i det här fallet en.
Precis så här faller svensk idrott.
”Det pratas mycket om att vi måste höja kravet på spelarna i svensk ungdomsfotboll. De måste träna mer, bättre, hårdare och tidigare. Men när vi ska ställa samma krav på ledarna?”
Den frågan ställde jag i mars i år inför att Boo FF, Sveriges femte största fotbollsförening, skulle rösta om att börja selektera och välja ut ett förstalag från tio års ålder. Anledningen till min kritik var inte förslaget i sig, utan att det var helt baserat på gissningar.
Min poäng i klarspråk: Att det får vara slutgissat nu.
Boo FF:s årsmöte höll med och bordlade beslutet i väntan på en mer gedigen utredning. I april bildades sedan en arbetsgrupp och under maj och juni har de jobbat fram ett nytt förslag.
Nu har de landat i rekommendationen att en ”förberedande akademi” bildas från tio år så att föreningen ”täcker in behov för alla spelare, oavsett ambitionsnivå och/eller utvecklingsfas”.
Det låter ju fantastiskt – och motiveringen till varför gruppen landat i den här slutsatsen låter också lovande.
”Gruppen har valt att basera rekommendationen på beprövad praxis i kombination med rekommendationer, riktlinjer och forskning i ämnet.”
Sedan kommer vi till referenslistan. Förteckningen över forskningen gruppen så minutiöst gått igenom. Och redan här kraschar allt våldsamt.
Arbete riktat mot senioridrott
I den finns ETT forskningsarbete. Det Centrum för idrottsforskning tidigare i år presenterade på uppdrag av regeringen och där den svenska elitidrottens hållbarhet och konkurrenskraft analyserades.
Där forskargruppen själva beskriver att det är ”seniora idrottare på landslagsnivå som utgjort det primära studieobjektet”.
Hela Boo FF:s utredningsarbetet saknar sedan helt hänvisningar direkt till någon annan typ av forskning (annat än andras sammanfattningar av sådan), och innehåller istället bland annat länkar till tidningsartiklar, samtal med profilerade senior-spelare och -tränare utan betydande meriter från ungdomsutveckling samt en föreläsning från en av gruppens egna medlemmar.
Utöver det har klubben också dragit sina slutsatser utifrån tre poddar, varav undertecknad medverkar i två. Det är så klart smickrande, men de två avsnitten handlar om den bok jag då ännu inte hade färdigställt.
Först sedan den 2 september finns den att köpa, och om Boo FF orkar läsa den kommer det bli smärtsamt tydligt att de inte gjort sin läxa – och lika tydligt kommer det att bli varför de inte lyckats med det.
För Boo FF är inget undantagsfall. Istället är den här historien ett praktexempel på vad som gått fel i svensk fotboll.
Varningssignaler som nödraketer
Redan när styrelsen beskriver vilka kompetenser de sökte till sin referensgrupp lyser varningssignalerna som nödraketer från ett halvt kapsejsat passagerarfartyg.
”För styrelsen var det viktigt att referensgruppens sammansättning beaktade olika kompetenser och erfarenheter från såväl lokal, nationell och internationell fotboll. Vidare så var det viktigt att samtliga personer har en stark förankring i området/föreningen och att personerna visar ett brinnande intresse för de komplexa frågeställningarna kring nivåindelning.”
Inga kompetenser utöver fotbollsmässiga har alltså eftersökts. Boo FF:s styrelse har rekryterat en grupp full av fotbollsmänniskor från den egna föreningen som självklart därmed kliver in i arbetet med sina egna (och sannolikt likartade) sanningar, upplevelser och erfarenheter från fotbollen och samhället. Utan att någon finns där med ett annat perspektiv som kan ifrågasätta dem.
Det skiner också igenom att flera inom idrotten etablerade sanningar lyckats överleva trots att gruppen själva listar fakta som motbevisar dem. Det bäddar för en arsenal av motsägelser, märkliga slutsatser och tyvärr rena dumheter.
Utredningsgruppen skriver till exempel med hänvisning till Riksidrottsförbundet (RF) att en indelning efter ambitionsnivå som kan tolkas som permanent ”visat sig medföra att både känslan av tillhörighet och kompetens påverkas negativt, oavsett vilken nivå utövaren placeras i". Samt att ”vidare har denna typ av system och ledarskap inom barn- och ungdomsidrotten ett samband både med avhopp och olika former av hälsobesvär.”
Allt för att sedan föreslå att de tioåringar som väljs ut till den ”förberedande akademin” ska ha kvar sina platser i tre år, och att övriga kan roteras in i mån av vilja och plats.
I ena andetaget nämns också att hela förändringsarbetet inte alls har som syfte att skapa fler hemmafostrade spelare till klubbens a-lag, samtidigt som det på andra ställen i utredningsmaterialet listas som en önskvärd konsekvens eller till och med ett mål.
Allt är förvirrat. Och så fortsätter det.
Ska studera tioåringars psykologi
Boo FF vill bygga stabilare lag över tid men konstruerar ett ”dynamiskt” system där spelare årligen ska kunna flyttas upp och ner genom ambitionsnivåer.
De vill stärka lagkänslan genom kompakta lag men bygga klubbkänsla genom att spelare roterar mellan dem.
De beskriver problem med splittringar när förstalaget i dag bildas i 13-årsåldern, men kommer inte med någon välgrundad analys kring varför det skulle bli annorlunda om det görs tre år tidigare.
Hur tioåringarna ska väljas ut till förstalaget framstår också som långt ifrån glasklart.
De ska studeras under en ”längre period” mellan september och november där en bedömning görs av deras ”uppvisade intresse, träningsnärvaro samt färdigheter inom teknik, spelförståelse, fysiologi och psykologi”.
Hur en tioårings psykologi ska bedömas vägrar klubben utveckla, utan hänvisar istället till ett kommande medlemsmöte. Att mäta spelförståelse är också något världens mest välfinansierade idrottsorganisationer försökt sig på, ännu utan att lyckas.
Men mest alarmerande är slutsatserna kring den tidiga specialiseringen.
En intressant spaning
Utredningsgruppen slår till exempel fast att spontanidrott ska uppmuntras och i dag försvåras av lagindelningar efter postnummer snarare än sociala grupper.
Det är en mycket intressant spaning, men sedan rekommenderar de ändå en träningsdos med strikt närvarokrav som nu minst sagt kommer försvåra spontant spel.
Den förberedande akademin ska nämligen träna fyra gånger, samt spela minst två seriematcher och ha frekventa träningsmatcher, varje vecka. Närvarar barnet inte på minst 80 procent av aktiviteterna förlorar han eller hon sin plats – och annan idrott är inte skäl nog att få frisedel.
”Deltagande i intresselag eller förberedande akademi kan vara aktuellt för barn som sysslar med annan idrott och hinner med överenskommen tränings- och matchfrekvens”, skriver klubben på en fråga från en förälder vars barn är aktiv i två idrotter.
Samtidigt skriver gruppen att det är bevisat att multiidrottande ”skapar bättre förutsättningar för att utvecklas såväl fysiskt som mentalt, samtidigt som risken för skador minskar”.
Detta för att i nästa andetag konstatera att barnen ändå vill specialisera sig:
”I de yngsta åldrarna är det givetvis så att föräldrar till barn som kommit långt i sin utveckling är drivande i detta, men vi ska inte glömma att även barnet som inte trivs i den miljön de erbjuds ofta kan vara starka i sin önskan att få vara i en miljö där de får utmana sig på sin nivå.”
Så vilka ska vi lyssna på? Kunskapen som säger att det här är skadligt för våra barn och vår idrott. Eller barnen som vill?
Boo FF har valt det senare.
Kommer få lag i seedad serie
Gruppen drar också återkommande slutsatsen att många spelare lämnat Boo FF för andra föreningar, men tar faktiskt aldrig reda på varför. Det är först när klubben med även styrelse och kansli inblandat ska svara på medlemmarnas frågor som det kommer fram att det verkar saknas ett samband med en utebliven tidig elitsatsning.
Vilket alltså är hela det bärande skälet till att gruppen föreslår att ett förstalag ska bildas från tio år. Att spelare annars lämnar föreningen.
För när en nyfiken medlem vill veta hur avhoppshistoriken sett ut även innan klubben 2017 valde att höja åldern för sin första a-lagsverksamhet till 13 år svarar klubben att ”spelare som lämnar föreningen per år och ålderskull ligger relativt konstant” och att ”de uppföljningar som gjorts pekar på olika saker”.
När allt kokas ner kan jag bara förstå skälen till förändringarna som att det finns barn som vill spela i den seedade serien Stockholms fotbollförbund erbjuder från 13 år, och att Boo FF har en ambition att möta allas ”behov”.
Men vilja och behov är två olika saker. Min sjuårige son vill äta chips varje dag...
Hur det här kommer sluta går också för en person som faktiskt studerat forskningen att ha en hyfsat kvalificerad gissning kring.
De här förändringarna kommer leda till att Boo FF får med lag i Stockholms fotbollförbunds seedade P13-serie. Om det är målet: Bra jobbat.
Men sannolikt kommer det här inte göra att Boo FF utvecklar fler framgångsrika seniorspelare. Baserat på forskning är det snarare lättare att se risker med vägvalet, än fördelar.
Dessutom kommer det vila ett gigantiskt ansvar på föräldratränarna för de utvalda lagen att balansera barnens hälsa såväl fysiskt som psykiskt, och på ledarna som ska välja ut barnen att klara av en uppgift ingen fotbollsledare i hela världen ännu med ens skaplig pricksäkerhet lyckats åstadkomma.
Men framförallt är det, om ambitionen är att fostra seniora elitspelare, ett praktfullt slöseri med resurser och ytterligare en nit i kistan vari svensk fotbolls ambition att skapa ett slagkraftigt seniorlandslag just nu sakta hissas ner i marken.
Ansvaret vilar på styrelsen
Men hur har Boo FF kunnat landa i de här slutsatserna när de helt uppenbart motsäger sig själva om och om igen genom hela sitt utredningsarbete?
Det blir faktiskt glasklart redan där i inledningen av utredningen.
”Gruppen har granskat ett stort antal forskningsrapporter och konstaterar att det inte finns ett entydigt stöd vare sig för eller emot de förslag som presenteras i denna rekommendation. Den forskning gruppen har tagit del av visar på varierande resultat och tolkningar, vilket gör det svårt att dra definitiva slutsatser. Mot bakgrund av detta har gruppen valt att basera rekommendationen på beprövad praxis i kombination med rekommendationer, riktlinjer och forskning i ämnet.”
En grupp fotbollsmänniskor förstod inte var de skulle hitta forskningen eller hur de skulle tolka den, men ville ändå göra något.
“Om man gör som man alltid har gjort, blir resultatet detsamma som det alltid har varit. Det står klart att svensk idrott måste göra något annorlunda för att närma sig de övergripande målen inför 2025”, citerar utredningsgruppen en skrivelse från Riksidrottsförbundet för att motivera förändringarna av verksamheten.
De ville göra något för att förändra, men drog i brist på kunskap sedan slutsatsen att Boo FF ska basera sin verksamhet på ” beprövad praxis”. Alltså vad alla redan gör.
Det är inte deras fel, de var helt enkelt rätt personer på fel plats – och hade inte en chans att göra det här särskilt mycket bättre. Ansvaret vilar återigen på styrelsen.
Men kan vi verkligen kräva att de lägger mer tid på det här? Personer som arbetar ideellt?
Tja, vi kan i alla fall konstatera att den mötestid (tolv timmar) utredningsgruppen lade under två månader (”väldigt mycket tid”, enligt styrelsens uppfattning) – den kommer tioåringarna behöva samla ihop på två veckor för att inte kastas ur förstalaget.
Den 11 september ska Boo FF:s medlemmar nu ta ställning till förslaget. Då blir det upp till dem att sätta betyg på klubbens utredningsarbete, och uttala sitt eventuella förtroende för klubbledningen.
Själv sitter jag kvar med samma krav som i mars.
Det måste vara slutgissat nu!