”Varför ljuger ni? Ta ert ansvar!”
Patrik Brenning ger ut bok: Det är en krigsförklaring
Uppdaterad 09.44 | Publicerad 09.12
Det är smarttelefonernas fel att barnen sitter stilla. Det är planbristens fel att våra ungar inte kan sporta så mycket som de vill.
Se där, två jättebra förklaringar till svensk idrotts förfall.
Synd att båda är ren lögn.
En kanjon skär genom svensk ungdomsidrott, från knattesport och upp till seniorerna. På ena sidan skriker man om tidigare specialisering och mer resurser till de främsta, på andra sjunger man breddföreningarnas lov och mässar om att resultat är sekundära.
Båda lägren har fel.
Inte i allt, men i oförsvarligt mycket.
Det hävdas i alla fall i ”Så vinner vi igen” av Sportbladets Patrik Brenning, som med forskningens hjälp försökt reda ut vad som är sant gällande lyckad idrottsfostran. Och varför en rörelse som är besatt av siffror, resultat och engagemang hela tiden gör tvärtom.
Misstar potential för mognad
Du vill ha ett ovedersägligt belägg för att vi inom idrottsrörelsen är klåpare?
När Sveriges främsta 15-åringar gjorde upp i tv-pucken 2022 var sju av tio födda på första halvan av året. Den utvalda gruppen kommer senare utgöra bas för elitsatsningar runtom i landet, de kommer tas in på våra hockeyutbildningar, få de främsta ledarna och träna hårdare än sina jämnåriga.
Men ytterst få kommer att bli stjärnor som vuxna.
Tittar man i stället, som Brenning gjort i boken, på vilka som lyckas bäst i NHL är män födda på andra halvan av året klart överrepresenterade. Det är således ingen slump att alla svenskar som vunnit poängligan i grundserien eller slutspelet i världens bästa serie firar födelsedag i juli och framåt: Peter Forsberg, Henrik och Daniel Sedin, Daniel Alfredsson och Henrik Zetterberg.
Den svaga träffsäkerheten beror på att vi misstar potential för tidig mognad. Vi väljer ut fel personer och sätter dem i en utbildning som inte främjar de verkliga spelgenierna. År efter år är det samma visa, samma felslut, samma historielösa kortsiktighet.
”Hur hade Björn Borg mått?”
– Tänk på Frank Andersson, Zlatan Ibrahimovic, Björn Borg och Charlotte Kalla. Hade de ens valts ut, och hur hade deras psyken och kynnen i så fall passat in i en stenhård akademi där de drillats hårt från ung ålder? Jag vet inte om de ens hade idrottat som vuxna människor om de gått igenom vad många unga gör i dag, säger Brenning, när vi ses i Vasaparken i centrala Stockholm.
En skolklass spelar fotboll på konstgräset i sensommarvärmen. På gräset intill lapar de vuxna sol.
Globalt sett tappar svensk idrott mark, vilket allra tydligast exemplifieras med tennis, där vi en gång var världsledande men nu saknar representation på listan över de 200 främsta. I herrfotboll är de forna världstvåorna på plats tjugonio, i herrhockey har vi inte varit i VM-final sedan 2018.
Boktiteln skvallrar om att det finns ett simpelt svar på hur vi vinner igen. Och det gör det, enligt Patrik Brenning.
– För att nå maximal talangutveckling måste så många som möjligt träna så mycket som möjligt, så länge som möjligt och på ett så gynnsamt sätt som möjligt. Så enkelt är det.
Det där gör vi väl redan, om vi tar bort en av fyra punkter, ”så många som möjligt”?
– Nej. En grupp ungdomar lever mer eller mindre som oavlönade proffs, men de tränas inte så gynnsamt som möjligt, samtidigt som en annan grupp inte är med alls. Där finns det stora problemet, och skälet till det är inte vad vi fått för oss att det är.
I vår iver att hjälpa de hårdsatsande ungarna har vi skapat ett system som missgynnar dem. Samtidigt som det stöter bort andra barn. För på makronivå syns tydligt hur unga slutar idrotta för att de inte känner sig sedda, inte skickliga nog, eller aldrig ens hittar in i lag som tidigt sorterar och rangordnar. Trots att den gruppen, som hockeyexemplet visar, troligen dignar av potentiellt framstående idrottare, bara att de är sent utvecklade eller för stunden saknar ensidigt sportintresse.
Eller inte har råd. För följden av elitsatsningarna är att idrott blivit dyrare och att det anses ambitiöst – ja, rentav nödvändigt på sina håll – att utöver föreningslivet anlita privata företag för att få rättmätig utbildning.
”Hur hade du känt inför det?”
Allt är egentligen simpelt, menar Patrik Brenning. Skulle diskussionen flyttas till något annat område hade idrottsmodellen direkt förkastats.
– Idrotten har en slags överordnad roll i samhället. Det är intressant, säger Brenning lakoniskt.
Hur menar du?
– Tänk om någon från Handelsbanken sa att ditt barn gjorde bra i från sig på ett matteprov. ”Nu vill vi skriva in honom på vår specialutbildning, så vi kommer behöva honom fyra kvällar i veckan och skicka honom utomlands för att utbyta erfarenhet med andra banker. Det kommer uppta all hans fritid”. Hur hade du känt inför det? Hur kommer det sig att det låter rimligare när det gäller fotboll, ishockey eller tennis?
I ”Så vinner vi igen” hävdas också att vi har slutat lära barn att spontanidrotta. Vi försökte styra upp sporten, men låste i stället fast den till vissa planer, tider och format. Men när stillasittandet ska debatteras brukar i stället två andra förklaringar lyftas fram.
Den första: felet är skärmarnas!
En dum förenkling, enligt Brenning som i boken bland annat visar att andelen barn som är fysiskt aktiva minst en timme om dagen legat stabilt eller rentav ökat sedan Iphonen lanserades 2007.
Ungdomstränare läser om Guardiola
Den andra: felet är anläggningskrisens! Det finns inte tillräckligt med ytor att idrotta på i storstäderna!
Också galet, menar boken. Förvisso skriker föreningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö efter is- och grästider, men ropen vittnar mest om att vi blivit för enkelspåriga i vad som krävs för att bedriva träning.
Patrik Brenning lyfter fram en vanlig tankevurpa: barn vill bli som Leo Messi genom att träna som han gör i vuxen ålder. Men en av tidernas bästa fotbollsspelare fostrades på grusplättar i Rosario. På samma sätt försöker ungdomsledare bli bättre genom att sno filosofin från Pep Guardiola, Mikel Arteta och José Mourinho – tränare som aldrig coachat barn.
Sveriges 450 000 kvadratkilometer räcker för att aktivera vår befolkning. Utrymmet i Stockholm är nog för alla stadsbarn. Men man måste komma bort från tanken på att en fotbollstjej enbart kan bedriva träning innanför kritade linjer, till ljudet av en ledares visselpipa.
Multiidrottande är en del, men också inom varje gren går det att förlägga givande träning utanför den ändamålsenligt iordningställda platsen.
”Då går man hem”
– En förskola i Stockholm inledde ett samarbete med en fotbollsförening. Nu samlar de fyraåringarna och går med vagnar nästan en kilometer till fotbollsplanen här och tränar. De hade lika gärna kunnat kasta ut bollar på gården, eller i parken bredvid, så hade man sluppit resan. Men där finns inga mål eller linjer! Så lär man barn redan tidigt att fotboll spelas organiserat på ett ställe, medan man åker rutschkana eller cyklar mer spontant.
Vi promenerar upp mot en skylt som visar hur Vasaparken såg ut år 1900. Då fanns inga målburar, inga räta linjer. ”Den stora ovala planen i mitten var avsedd för ’fria lekar’” står att läsa.
– Vi kan ta Vasaparken som exempel. Den anlades för att inspirera till rörelse, men med tiden blev det konstgräsplan för fotboll på sommaren och spolad is på vintern. Medan gräsytorna stängslats in för att man är rädd om gräset. Jag har aldrig sett någon göra annat än att spela fotboll på fotbollsplanen här. Så nu är Vasaparken en plats där man antingen spelar fotboll, åker skridskor eller inte rör på sig alls.
Det låter som pyramiden du beskriver i boken: en avsmalnande grupp rör sig massor, resten är passiva?
– Ja. Om man inte gillar just fotboll eller ishockey finns inget att göra, så man går hem. Det är bättre att bygga ytor där det inte är fördefinierat hur barn ska röra sig. Sådant som väcker nyfikenhet: det här vill jag upptäcka! Jag vill klättra i det trädet, gå upp på den klippan och se vad som finns där! Den som vill spela fotboll kan göra det, men den som vill hoppa hopprep eller leka kull eller bara sitta i gräset och leta efter myror är också välkommen.
Så hur kunde man gjort här?
– Lyssnat på de som vet bäst. Men kanske ha labyrinter, klippor, saker man kan klättra på. Också.
”Jag blev förskräckt”
Nu skiter vi i folkhälsan och utser mig till diktator över Sverige. Allt jag vill är att vinna VM-medaljer om 20 år. Vad ska jag göra?
– Vi ska titta på vad som bevisligen fungerar och är sant. Jag blev förskräckt när jag förstod på vilket beslutsunderlag svensk talangutveckling stöptes om, vilket gjort att svensk idrott bara blir sämre och sämre. Svaren är inte ens långt borta, det är bara att ta till sig dem. Så många som möjligt tränar så mycket, länge och gynnsamt som möjligt. Så missar vi inte de talanger som är senare i utvecklingen.
I svensk fotboll har allt fler stjärnor – Isak, Kulusevski, Bergvall, Hugo Larsson – bakgrund inom de så kallade akademierna. Är inte det ett tecken på att sidan som vill ha mer elitsatsningar börjar få rätt?
– Nja. För samtidigt som vi säger att fler och fler landslagsspelare kommer från akademierna talar vi om att vi har det sämsta landslaget i modern tid. Hur går det ihop? En forskare som citeras i boken frågar sig om akademiboomen är ett tecken på att det är den bästa eller att det är på väg att bli den enda vägen.
”Ni behöver inte säga det”
Hittills låter det som att Patrik Brenning tycker att breddföreningar gör allt rätt, men journalisten värjer sig mot den beskrivningen. För att barn ska fortsätta idrotta upp i åldrarna behöver de sporras och tillåtas att drömma, därför kan budskapet ”allt som räknas är glädje och gemenskap” vara för vagt. Framsteg räknas också.
Därtill är hela begreppet missledande, menar Brenning. Den som kallar sig ”bredd” accepterar att eliten fostras någon annanstans.
– Om man tittar på Sveriges bästa fotbollsspelare kommer majoriteten från början från så kallade breddföreningar, vilket gör det till elitförberedande verksamhet. Varför ljuger ni om att ni är breddföreningar? Ni behöver inte säga det. Ni spelar de kommersiella krafterna i händerna när ni säger att det här inte räcker för att bli en framgångsrik fotbollsspelare.
Så vad ska breddföreningar göra?
– Förstå att det inte finns några breddföreningar i Sverige. Ni är elitförberedande verksamhet. Ni måste ta ett ansvar som elitförberedande verksamhet. Ni ska göra ert bästa för att de här barnen ska ha så roligt som möjligt, men också bli så bra som möjligt. Alla behöver inte bli proffs men alla ska få optimala förutsättningar. Det är ju er uppgift.
Så bort med ordet breddförening genast?
– Ja. Det uttrycket baseras på ett missförstånd, som i sin tur missgynnar svensk talangutveckling.
”Katastrofal folkhälsa”
Diskussionen om ungdomsidrott är ett veritabelt slagfält. Är din bok en vit flagg eller en brandfackla?
– Det är en krigsförklaring.
Okej?
– Mot rådande system, men inte mot någon av sidorna. Det är snarare en varningsflagg för att något har gått sönder. Alla är överens om att något inte fungerar, men jag försöker få experter, ledare, tränare och föräldrar att lämna skyttegravarna, ses i mitten och diskutera sig fram till en bättre lösning.
Och annars? Om vi fortsätter precis såhär i 50 år?
– Då marscherar vi rakt mot det nordamerikanska systemet med en ungdomsidrott som enbart är öppen för de som har råd. När Zlatan Ibrahimovic flyttade till USA blev han chockad över hur dyrt det var för hans söner att spela fotboll. Tycker en miljardär så har man kommit långt ifrån att släppa in så många som möjligt för att få fram så bra talanger som möjligt.
Men USA är ju bra på idrott. Vill vi inte dit?
– Nej. Vi har inte folkunderlaget. Det skulle absolut kunna finnas svenskar som slår världsrekord i olika grenar, men sannolikt kommer vi därbakom ha väldigt få idrottare – om ens några – som är bra för att fylla ut resten av platserna. Och framför allt kommer vi få en katastrofal folkhälsa och astronomiska skattekostnader för sjukvård. Då kommer ingen vinna.