Därför fostrar Stockholm fler landslagsspelare
Brenning: Är ingen tillfällighet
Svenska herrlandslaget i fotboll slår rekord i antal Stockholmsfostrade spelare.
Så ska alla göra som i Stockholm nu?
Halva herrlandslaget i fotboll är plötsligt från Stockholm. Som Sportbladets Moa Berander visar är det en ny trend i ett landslag som historiskt inte dominerats av spelare från huvudstaden.
Men vad beror det på? Spelarna själva undrar också.
Viktor Gyökeres frågar sig om det är en tillfällighet, Alexander Isak uttrycker att det väl är så här det borde vara och Isak Hien kan tänka sig att det går i perioder.
Detta samtidigt som Malmö-pågen Hugo Larsson pekar på att flera skåningar just nu råkar saknas.
Men det är sannolikt ingen tillfällighet det här.
Det är med den insikten lätt att instinktivt tänka att Stockholm har knäckt talangkoden. Att det huvudstaden ofta framför allt omnämns för gällande just ungdomsidrott (stora klubbar med tidiga akademier och ett förbund med seedade serier) därmed är vägen framåt för alla.
Men det är sannolikt ett misstag.
Inte unikt för Stockholm
För det här är inget unikt för Stockholm. Inte ens för Sverige. Hela (den rika) idrottsvärlden rör sig som jag konstaterar i boken ”Så vinner vi igen” i den här riktningen.
Ett utmärkt exempel som jag tar upp i boken är ishockeyns NHL.
I Toronto Maple Leafs-laget som vann tre Stanley Cup mellan 1962 och 1964 kom till exempel alla utom 4 av 25 spelare från småstäder. Men när boken ”Selling the dream”, som beskriver den kanadensiska ungdomshockeyn, skrevs 2013 var det i stället storstads-Toronto med 2,48 miljoner invånare som producerade flest NHL-spelare.
Precis som i fotbolls-Sverige nu var det säkerligen lätt för kanadensarna att då dra slutsatsen att storstadens idrott är bäst. Men bakom siffrorna gömde sig en motsägelse.
För trots att Toronto hade 18 NHL-spelare säsongen 2011/12 var det faktiskt ett ganska uselt facit. Rent statistiskt innebar det ”bara” en NHL-spelare per 137 778 invånare.
Betydligt sämre än lilla Sudbury med en NHL-spelare per 80 137 invånare och Timmins med 43 311 invånare och en NHL-spelare. (En liknande jämförelse som jag 2022 gjorde kring just svenska herrfotbollslandslaget, och då antalet spelare fostrade i Brommapojkarna.)
Storstaden framstår vid en snabb anblick som redan solklar vinnare, trots att sanningen är den snarare bara börjat äta ikapp ett underläge. Som framgår i min bok är det i stället andra typer av utvecklingsmiljöer än storstäderna som visat sig mest gynnsamma.
Men vad innebär det att storstäderna ändå ser ut att fostra fler och fler elitspelare? Vad beror det på?
En förklaring kan vara att städernas invånare generellt är ekonomiskt starkare.
Idrotten på klassresa
Författarna till boken ”Selling the dream” beskriver hur idrottsvärlden vänts upp och ner. Hur arbetarklassens idrott tagits över av överklassen, till stor del beroende på att mer ekonomiskt starka eller inflytelserika familjer skapat en marknad där de kan köpa fördelar åt sina barn.
De menar att samma krafter som upprätthåller samhällsklasserna inom utbildning och arbete med dyra privatskolor och svågerpolitik nu kommit till idrotten.
Stämmer deras hypotes kommer landslagen befolkas av fler och fler spelare från resursstarka hem, eller åtminstone fostrade i resursstarka områden. Med det per automatik också i högre utsträckning från storstadsområdena.
Med det får vi fler landslagsspelare från Stockholm. Men tyvärr inte nödvändigtvis större talanger.
Även inom den brittiska fotbollen flaggas det för samma utveckling. Chefen för Premier League-klubben Tottenhams spelarutbildning John McDermott beskriver i boken ”No hunger in paradise” hur fotbollen lider av en rikemanssjukdom.
Han upplever en utveckling där akademimiljöerna professionaliserats så mycket att de riskerar att bara gynna en form av fotbollsspelare – och fruktar att talangfilen till eliten därmed blir övertrafikerad av barn från samma geografiska områden och samhällsklasser.
Med ”piedestalpappor” som har en tendens att vara ”överengagerande och outhärdliga”.
Känns den diskussionen igen?
Men gäller allt det här nu även Sverige? Kan vi verkligen slå fast att vi nu också är där?
Redan 2015 presenterade i alla fall Centrum för idrottsforskning en rapport som visade att idrotten i Sverige allt mer blivit en tydlig klassfråga. Numera är det inte längre ungdomarna i förorterna och på landsbygden som idrottar mest, utan det är de som kommer från socioekonomiskt starka kommuner runt storstäderna.
Därmed är det logiskt om de blir bättre. Men lika logiskt är det att det då inte längre är de största talangerna som kommer längst.
Och att vi därmed riskerar att få ett sämre fotbollslandslag.