Man får den fotbollskänsla man förtjänar
Är ni Team Tomasson? Team Hugo?
Förlåt en nostalgiker men:
Vad var egentligen fel med att hålla på laget Sverige?
Man får den fotbollskänsla man förtjänar.
Om nu svensk fotboll bäddat sängen så här illa så får de septembermatcher mot Estland i mild sensommarbris, inför en öde jordgubbsarena som känns mer som ett vardagsrum en hemmabiokväll.
Welcome to the Nations League c-division.
Landslaget gjorde vad de kunde för att ladda matchen med elektricitet, de ”kom överens om” att Hugo Larsson skulle lämna samlingen efter att ha brakat in i Jon Dahl Tomassons ledarstil i 180 knyck.
Jäkla otur med den lätta skadekänningen.
Kring den situationen finns mängder av frågor att ställa. Om den nya generationens fotbollsspelare (alldeles nyss hade en spelare som, indirekt, sagt att "de här andra är sämre än mig”, fått det tufft i omklädningsrummet), om agenters inflytande (är det Hasan Cetinkayas profil som syns i kulisserna?), om vad som ska sägas internt och externt.
Faktum: Mitt i arbetet med att bygga ett landslag, ett Lag, splittras opinionen i två läger. Håller ni på Hugo? På Jon Dahl Tomasson? Den nya, polariserade, individvärlden. Finns det plats för komplementära sanningar i den? Att både Jon Dahl Tomasson och Hugo Larsson borde kunna förstå att Hugo Larsson är en ambitiös, väldigt ung supertalang – och att det här bara borde vara början på en lång landslagskarriär?
Anfallstrio i världsklass
Historien är full av sådana spetstalanger som varit missnöjda, men där både spelare och ledare hanterat det på ett sätt som inte lämnar brända broar efter sig.
Laget är alltid det enda som räknas, men i lagbyggen ingår också att hantera individer på olika sätt.
Alla de där frågorna finns fortfarande kvar. Mot Estland var de flesta andra besvarade efter tre minuter. 3-4-1-2, varenda blick riktad framåt, en fotboll kalibrerad för C-divisionen och den här sortens motstånd.
Viktor Gyökeres som skräckinjagande enmansarmé, enorm som både targetspelare och avslutare. Dejan Kulusevski som virvlande karusell strax bakom honom, på en helt egen nivå under 45 minuter. Alexander Isak flytande in från vänster, lekfull och listig.
De hade så roligt, allihop.
Det dröjde en halvtimme innan 1–0 kom (Gyökeres på retur), men det var 3–0 i paus. Isak skickade in 2–0 i nättaket från nära håll, Isak och Kulusevski lekte fram ett drömanfall som Gyökeres tryckte in i öppet mål.
Sverige har en anfallstrio i världsklass, det har Sverige haft förut. På den tiden, för tjugo år sedan, spelade landslaget ungefär samma fotboll oavsett motstånd. 1–0 mot Estland-gäng, 1–1 mot England-gäng. Olika balans, i stort sett samma grundprinciper.
Här fick vi se ett lag i stort sett utan defensiva reflexer – undantag för balans- och positionsarbetet hos Yasin Ayari och Anton Salétros – och det spelade ju ingen roll, eftersom det var Estland Sverige mötte.
Fotbollsidéer för partyn i C-divisionen
Det spelade ingen roll att backlinjen ofta stod tre mot tre, eller att esterna hade finfina omställningslägen. Klasskillnaden var ju för stor, när Sverige somnat efter paus bjöd esterna dessutom på en utvisning.
3–0, raketer och champagne. Två tävlingsmatcher, tre mål var av Isak och Gyökeres. Kortslutning i Tomassons dataprogram för xGoals och passningar in i anfallszon. Fotbollsidéer för partyn i C-divisionen.
Frågor på det? Ett par.
Har Sverige hittat ett tryggt spelsätt som bär även mot andra sorters motstånd? Både teori och praktik handlar för närvarande om full-fart-framåt, om att slå ut lagdelar, komma snabbt fram, kapa antalet tillslag och mata anfallarna i rätt positioner. Det har gett sex mål av rätt spelare, en flygande start på C-divisionen, men jag vet inte hur mycket närmare vi har kommit stadga, tydlighet, defensiva strukturer.
Det behövs inte nu, men det kommer att behövas sedan. Tiden är knapp, och den här förbundskaptenen bygger sitt hus uppifrån och ner.
3–0 mot Estland, en halvleks anfallsporr. Ett fint jäkla tak har vi fått i alla fall.