Ursäkta, men när blev vi Holland?
Ett kvartssekel sen senast så står vi här igen: med en ung påg som tydligen inte passar bollen framåt tillräckligt.
Helgens intressantaste fajt?
Sidleds-Hugo mot Jon Dahl Tomasson.
En förbundskapten som offentligt motiverar sina laguttagningar med att peka på brister hos en 20-årig supertalang. En 20-årig supertalang som inte köper argumenten, säger att ”det känns skit” och lyfter fram sig själv som allt annat än avbytare.
Ursäkta, men när blev vi Holland?
Jag ska inte låtsas som att det inte är uppfriskande, det här med att åka ut till en presskonferens i Solna inför en kvalmatch mot Estland, och plötsligt känna hur taket lyfter från bygget.
Isak Hien erkänner att han aldrig gjort en riktigt, riktigt bra landskamp. Linus Wahlqvist Egnell sågar klubbledningen i IFK Norrköping. Och så, som huvudrätt: duellen mellan Larsson och Dahl Tomasson.
En historielektion först:
För 25 år sedan hade landslaget en ung Malmöpåg på innermittfältet som gavs öknamnet ”Sidleds-Danne”. Daniel Andersson var ett superbegåvat, taktiskt slipat mittfältsankare som kölhalades i den publika domstolen, men som var en favorit för förbundskaptenerna.
Nu? Tvärtom, kan man väl säga.
En annorlunda landslagsfamilj
Jon Dahl Tomasson pratar om att Hugo Larsson spelar för få ”vertikala passningar” och sätter honom på bänken, medan folket skriker efter honom i startelvan.
Det säger mycket om olika fotbollsideologier, lika mycket om olika kommunikationsstrategier. Säg så här: Tomasson har fått sin fotbollsskolning i ett holländskt klimat där de kan starta världskrig i tomma rum (nu senast: Ronald Koeman vs Steven Bergwijn). Det fick inte Lars Lagerbäck eller Tommy Söderberg.
Om det är rätt eller fel avgörs bara av om det funkar. Jag kan uppskatta tydligheten hos Dahl Tomasson, jag kan häpna åt det vibrerande självförtroendet när Hugo Larsson vägrar sänka blicken. Han ställde sig framför oss, utan att ducka för en enda fråga. Han är tydlig med att han blev sur när förbundskaptenen ifrågasatte hans egenskaper offentligt. Han är övertygad om att han har både kvalitéerna och nivån för att tillföra saker till det här landslaget.
– Vissa saker ska stanna inom familjen, och det har det inte gjort, säger han.
Alldeles oavsett så kan vi konstatera att den här landslagsfamiljen är annorlunda än alla vi tidigare sett i det här landet.
Nu ska Sverige möta Estland, och väldigt få av de frågor jag packar i dataväskan handlar om resultat och poäng. De ska vinna, de kommer att göra det, men det intressanta är ju var själva lagbygget står efter den här samlingen.
Jon Dahl Tomasson lät som flera av sina föregångare när han pekade på statistik och siffror som visade att matchen i Baku senast var den matematiskt bästa landskampen rent offensivt på nio år.
(Hoppsan, Kerstin).
Herreminskapare vad han vill
Han vill spela en fotboll med högre svårighetsgrad än sina föregångare, en fotboll som är beroende av fungerande relationer, mekanismer, reflexer, av spelare som känner varandra. Han har inte särskilt mycket tid på sig att sätta de grunderna, men ändå leker han hela havet stormar med sina startelvor. Inventerar, testar, ger chansen.
Det vi såg i Baku hängde förstås ihop med det, i hög grad. Tre poäng, tack så mycket, men också svagt återerövringsspel (tar tid att sätta) och osynkat markeringsspel runt eget straffområde (det också). Att Alexander Isak, Viktor Gyökeres och Dejan Kulusevski kan snurra runt försvar när de får tillräckligt mycket att arbeta med är ingen överraskning – men när de satte ihop de bitarna hade ju Sverige kunnat ligga under med 2–0 redan.
Det handlar om en brist på stadga och trygghet. När tänker Sverige börja jobba med det?
Det där är en fråga att ta med sig till Solna och en match mot Estland.
Den andra handlar om Hugo Larsson, om dynamiken i omklädningsrummet lika mycket som på planen. I själva sakfrågan är det ju bara att konstatera att allt vi sett av honom, allt vi hör från honom, påminner mer om ett slags Kim Källströmsk självklarhet – noll tvivel, noll tveksamhet. Han vill ha bollen, han är duktig på att tolka situationer, han gör sin omgivning bättre. Jag är övertygad om att han kommer att ha en betydande roll i landslaget framöver.
Har han visat det? Inte än.
Men han vill, herreminskapare vad han vill.
Det går att invända att Hugo Larsson gör ett misstag som bygger upp en onödig press på sig själv inför när han får chansen. Det går också att invända att Jon Dahl Tomasson är osmidig som inte ens försöker gjuta vatten på vågorna.
– I'm sure it will be a very great journey! som förbundskaptenen sa på Trump-engelska här.
Det svänger om landslaget, de har just lyckats ladda en Nations League-kväll med dynamit.
Sidleds-Hugo vs Jon Dahl Tomasson.
Let's Get Ready to Rumble. Vi har en toppenfajt att se fram emot.