En lesbisk kyss som visar Paralympics storhet
Publicerad 2024-09-05 09.45
En sommar som vägrar släppa greppet, ett olympiskt spel som gått in i fas två och en välbehövlig påminnelse om vad människan är när hon är som bäst.
Veckans brevskrivare skjuter höstcynismen på framtiden.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Hej hallå,
Den här veckan drog skolorna igång i Frankrike, men i Paris hänger sommarkänslan kvar. Jag vandrar runt i ett undantagstillstånd och funderar på hur länge man kan hålla hösten stången: Börja följa ligafotbollen, lyssna ikapp Stormens utveckling, plocka fram kamelhårskappan.
Svar: Så länge Paralympics pågår behöver man inte låtsas som att löven börjat falla. (Och det gör de ju faktiskt inte än på ett tag, win!)
När spelens andra fas drog igång förra veckan kastades fransmännen tillbaka in i en idrottssommar som redan gjort ett outplånligt avtryck i historieböckerna. OS – som man hade saknat det; de färgglada supportrarna på tunnelbanan, de glada funktionärerna i gröna tröjor, tv:n som står på från morgon till kväll med pingis, fäktning, cykel och simning.
Det pratas mycket om hur världen behövde den här sommaren, hur Europa färgats av välfyllda fotbollsarenor i Tyskland och hur Paris blev centrum för mänsklighetens allra noblaste värden. Delta, tävla, heja fram och beundra, gråta en skvätt av besvikelse, hylla sin motståndare. Vara tillsammans.
Den fantastiska gemenskapen som präglade OS i somras är tillbaka i Paris, arenorna är välfyllda, bilderna på målgången i cykelgrenarna med Invaliddomen (!) i bakgrunden har fått en djupare mening. Triathlonsimningen blev framflyttad (igen) för att Seines vattenkvalité var för dålig och den franska propagandatriumfen när tävlingen till slut gick att genomföra var precis lika malplacerad som sist (grattis alla tävlande som väntat i fyra år på karriärens största ögonblick och vackert fick ladda om…)
Om OS bjöd på en och annan fantstisk story om idrottare som brutit ner alla odds för att stå på startlinjen, är samma sak i Paralympics mer regel än undantag. Tårarna kommer helt enkelt lite oftare.
Det är något stillsamt, värdigt och skenbart opolitiskt med både OS och Paralympics. Idén med spelen som grundades under antiken och återupplivades just i Paris för drygt hundra år sedan är evig. Det är världen, inte värdena, som flyttat på sig de senaste åren och det är nyttigt att bli påmind om det. Inkludering är ett lite trubbigt ord på svenska, men manifestationerna av detta är så glasklara, så självklara i Paris.
Jag följer Paralympics via de franska sändningarna, att rapportera från tävlingarna blev omöjligt efter en sommar med fotbolls-EM, franskt nyval, OS och logistik på hemmaplan. Det är en fest, inte minst för att Frankrike går oväntat bra, och ska jag plocka fram ett namn från den första veckan landar jag på Marie Patouillet.
Den 36-åriga paracyklisten, som för övrigt blev trea på 500 meter velodrom i franska mästerskapen 2019 där hon tävlade med icke-funktionsnedsatta, tog två bronsmedaljer i Tokyo 2021. Hon är född med en missbildning på vänsterfoten och kan gå men inte springa och berättade inför den här sommaren att spelen i Paris skulle bli hennes sista lopp någonsin. I det civila är Patouillet allmänläkare och har en kaptensgrad inom franska armén. Hon är också HBTQ-aktivist, under VM i Frankrike 2022 tävlade hon med det korta håret färgat i regnbågens färger, något som inte är tillåtet under OS.
”’Kommer man prata mer om mitt hår än mina prestationer?’ Svaret: Ja, man pratade mer om mitt hår än mina tre medaljer. Två år och sex hårfärgningar senare är det framför allt den mentala fördel det gav mig som jag minns’”, skriver hon i tidningen Ouest France, där hon har en återkommande spalt de här veckorna.
Förra torsdagen tog Patouillet silver på 500 meter och firade med att kyssa flickvännen, skådespelaren Soraya Garlenq, på läktaren i den smockfulla velodromen i Saint-Quentin-en-Yvelines utanför Paris. I söndags, strax efter klockan 15, gick hon upp på cykeln igen, säker på medalj. Hon var i final på 3 000 meter mot landsmaninnan och rumskamraten Heïdi Gaugain, 19, som var storfavorit att ta hem guldet. Men icke. För Marie Patoulliet spurtade hem karriärens första OS-guld i karriärens sista lopp. Efteråt blev allt ett töcken. Patouillet var tvungen att sätta sig ner, luften var varm och tjock på arenan och plötsligt slog det henne vad hon ställt till med. Och några minuter senare när medaljceremonin drog igång orkade hon knappt sjunga med i Marseljäsen. Det finns regler som förbjuder tvåan och trean att kliva upp på högsta prispallen under nationalsången, men Gaugain, själv i tårar av besvikelse, och trean Nicole Murray från Nya Zeeland, glad som en lärka över bronset, förstod att det var nödvändigt att göra ett avsteg från protokollet. Bilden av en slutkörd Patouillet, hängandes på konkurrenternas axlar på prispallen är en av spelens starkaste hittills. Den har något nästan bibliskt över sig.
Vi hörs om några veckor igen, när höstens bistra vindar förmodligen tagit tag i mig på riktigt.
Lästips!
Sverige plockade sin första medalj i Paralympics, när Anna Beck vann damernas tempolopp i C1–3-klassen C1-3. Det är inte en slump att det går trögt för Sverige i spelen. Anders Lindblad skrev en svidande och läsvärd krönika i ämnet i Svenskan i veckan.
Av alla runor över Sven-Göran Eriksson föll jag för Marcus Leifbys som satte Svennis klassresa i fokus. ”Det finns ett mått på när en verklig historia om sport överträffar dikten, och det är när avståndet mellan begynnelsen och epilogen är omätbart.” Småländsk poesi.
Anna Rydén avslöjade varför Häckens Aivi Luik inte tränar med laget, utan är kvar i Australien, och redde förtjänstfullt ut en dopningsavstängningshärva som överträffar Franz Kafkas bästa stunder.
Allra ödmjukast.
Johanna
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!