Svennis och den sovande rörmokaren
Uppdaterad 2024-08-30 07.14 | Publicerad 2024-08-29 10.29
Zlatan, Ingo, Börje och Svennis.
Alla är och var de praktfulla exempel på när verkligheten överträffar dikten, samtliga livsöden mycket användbara de gånger man behöver omyndigförklara en person som kläcker ur sig något i stil med ”det är ju bara lite sport”.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Det finns ett mått på när en verklig historia om sport överträffar dikten, och det är när avståndet mellan begynnelsen och epilogen är omätbart. När kronprinsessan Victoria en dag blir Sveriges drottning kommer verkligheten inte överträffa dikten, eftersom hennes väg till tronen varit ristad, om inte i sten så i grundlagen, i många år.
För Börje på Matojärvigatan i Kiruna, Zlatan från Rosengård eller den göteborgske stensättaren Ingemar Johansson från Landala var resvägarna allt annat än spikraka, tvärtom, de var trolskt osannolika och remarkabla.
Sven-Göran Eriksson växte upp i en liten enrummare i Torsby med mor, far och syskon, han svabbade av sig en gång i veckan, antingen i ån utanför eller i köket, och fotbolls-taktiskt skolad blev han i mjölet på konditorn Sven-Åke ”Åsen” Olssons bakbord där han sommarjobbade som 13-åring.
Därifrån, från mjöldammet i Torsby till FA-kontorets allra dyraste skrivbord i London som Englands förste utländske förbundskapten någonsin.
Det är en bit.
Under det senaste året och sedan Svennis berättade att han var döende har han hyllats unisont över hela Europa, i alla länder och klubbar han verkat i, det har varit märkligt och mäktigt att följa, det måste sakna motstycke i svensk idrottshistoria och de sista hyllningarna tog han emot hemma i Degerfors och Torsby.
Ibland måste man resa bort för att komma hem.
Titlarna i Portugal, Italien och förbundskaptensåren i England är förstås tunga som bly, men jag håller gärna till i IFK Göteborg-åren 1979-1982. Ung och oprövad kom han till Blåvitt, spelarna trodde först att han hette Sven-Erik Göransson och det är faktiskt hisnande att tänka på hur allt kunde tagit slut, eller åtminstone en annan vändning, en vårdag på Kamratgården 1981.
Då hade Blåvitt inlett allsvenskan uselt och Svennis ställde sin plats till förfogande, lagkaptenen Conny Karlsson samlade spelartruppen som ganska snabbt kom fram till att det inte var Svennis det var fel på, utan spelarnas halvdana insatser på planen. De bad honom att stanna, och resten är som det brukar heta… historia.
Hade spelarna resonerat annorlunda den där dagen, och det är lätt hänt i en uppjagad, stressad och pressad situation som Blåvitt befann sig i där och då, hade Svennis gått på dagen, packat sina väskor och flyttat hem till Degerfors igen.
Tänk om, och så vidare.
Sliding doors.
Eller ”skjutdörrar”, som man säger i Torsby.
I stället skrev han en säsong senare på för Benfica och flyttade till Cascais.
För ganska exakt ett år sedan hälsade jag på Svennis på Björkefors i Sunne, han var sjuk men ingen visste hur allvarligt det var. Jag hoppades inte på några svindlande berättelser och tänkte kanske att han fortfarande var lite märkt av åren i England. Att inte säga för mycket, att inte säga något som kan misstolkas, att inte bjuda något journalist-arsle på någonting smaskigt. Jag hade fel, Svennis var på ett sjusärdeles berättarhumör, han bjöd på nybakad tigerkaka och mindes detaljer från de där Blåvitt-åren jag aldrig trodde att han skulle rota fram. Hur nervös han var när han kom dit, konflikterna med Lars ”Laban” Arnesson, vem som sade vad, till vem, och när, han kallade Ralf Edström för ”slöfock” och erkände att han kände sig lättad när Ralf blev proffs på nytt och lämnade Göteborg.
– De äldre spelarna var inte redo att spela den fotbollen jag ville spela.
Nyfikna var däremot de yngre, och en anekdot som berättar lika mycket om Svennis ledarskap och person som David Beckhams Instagram-uppdateringar är den om Tord ”Turbo-Tord” Holmgren. Holmgren jobbade som rörmokare på dagarna och spelade i Blåvitt på kvällarna och helgerna, och när han kom till matchgenomgångarna, där Svennis skulle trycka på press och understöd, somnade han. Tvärt. Sov som en stock. Varje gång. Svennis upptäckte det och många tränare hade förmodligen gett Holmgren en avhyvling, känt sig förnärmade, pratat om brist på respekt, och så vidare. Men inte Svennis. Han resonerade snabbt med sig själv… och lät Tord sova vidare. ”Han var trött och hade ju jobbat hårt på dagen, han visste ändå hur vi skulle spela”.
Svennis tog över Blåvitt samma år som jag föddes, när jag började ana vad fotboll och IFK Göteborg var kring 1985 var han redan i Benfica, men han har ju alltid funnits där. Lazio-åren fick vi följa på söndagarna hemma i gillestugorna, det rådde nästan Canada Cup-stämning (väntan, pirret, att se en match tillsammans med kompisar) när England mötte Tyskland i Svennis tävlingsdebut som förbundskapten, och så alla VM och EM där Englands öde var lika mycket vårt, eftersom det var en grabb från Torsby som var ansvarig.
Han var den bäste förbundskaptenen vi aldrig fick ha.
Han som blev Mister med en hel fotbollsvärld, men alltid var Svennis med alla oss här hemma.
Han som lät rörmokaren Tord Holmgren sova på matchgenomgångarna.
/Marcus Leifby
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!