Andersson: Kanske börjar storgråta

Fotboll. Tisdag kväll, det närmar sig 20.45 och avspark i VM-kvalet mot Nederländerna.

Då är det fullt möjligt att den lille grabben som kickade boll hemma på lekplatsen i Söndrum tar över känslospakarna.

– Jag kanske börjar storgråta. Det kan jag göra. Jag vet inte vad jag kommer att göra. Det är så brutalt häftigt, säger Janne Andersson.

Fotbollsarbetaren i overall har blivit förbundskaptenen i landslagskostym, men i någon av hjärtats vrår finns barnet kvar i honom.

Som i oss alla.

Hos Janne Andersson har landslaget alltid haft en speciell betydelse. Han är ett barn av sin tid, uppväxt på 1970-talet när en landskamp var något extra, en tilldragelse. Av många följd via svartvita tv-bilder, kommenterade av Bengt Grive. Att få uppleva en landskamp på plats var exotiskt.

– Jag har alltid tyckt att det är roligt med landskamper. Inramningen, man representerar sitt land. För mig är hela den grejen väldigt stor. Sedan jag blev tränare har jag varit på landskamper med andra tränare, med vänner eller sponsorer eller med Ulrika (frun) och döttrarna.

TT: Och nu är du förbundskapten.

– Fortfarande är det nog inte fullt verkligt förrän på tisdag, på något sätt. Sedan blir det en anpassning och så småningom en vardag, men än så länge är det lite... det blir nog inte hundra verkligt förrän det är match, säger han.

"Jäkligt speciellt"

TT: Hur tror du det blir när du går ut på Friends lagom till nationalsången, ställer dig vid båset och klockan börjar närma sig 20.45?

– Det enda jag kan konstatera är att det kommer att bli jäkligt speciellt. Min dotter tycker att jag tjatar om jag är en vanlig fotbollsarbetare, men jag är ju det. Det finns så många som jag som älskar fotboll och håller på med fotboll. Jag jobbade vidare med det och så hamnade jag här.

– För mig är det enormt stort, det måste jag säga. Enormt stort att få vara en del av det och dessutom som förbundskapten. Vi får väl se hur jag reagerar. Jag kanske börjar storgråta. Det kan jag göra. Jag vet inte vad jag kommer att göra. Det kommer att vara brutalt häftigt.

Att få publiken med sig, att fansen ska känna delaktighet, är viktigt för honom.

– Vi har ju likadana dräkter, vi har den svenska flaggan på oss. Tidigare har jag varit i lag som representerat en stad, nu är det ett lag som representerar ett land. I Norrköping var vi duktiga på att skapa något tillsammans och kan vi få samma känsla här... vi spelar ju för Sverige, för våra supportrar. Tänk om inga skulle komma och titta på oss? Så tråkigt det hade varit. För mig är det självklart att vi är ett med alla som tittar.

Folkets lag

– De som kommer på tisdag, oavsett hur många de är, ska känna att vi är folkets lag. Vi vill representera folket. Vi har pratat om det i gruppen och spelarna vill ha det så. Det är inga konstigheter. När jag pratar om det är de med på spåret. Vi ska vara noga och göra det på ett bra sätt.

TT: Hur var du själv som landslagssupporter?

– Det blir ju aldrig så att man kan ta av sig tränarglasögonen helt. Man blir alltid lite analytisk, men man blir glad när det går bra och ledsen när det går dåligt. Är man supporter supporterar man. Man får bli besviken ibland och förbannad men man stöttar - och så är de allra flesta.

Gärna en korv med bröd

TT: Du måste ha tyckt att dina företrädare ibland gjorde märkliga byten eller lät fel spelare slå friparken, eller hur?

– Så är det. Sitter du på läktaren är det läktarens rätt att tycka. Det är tjusningen. Sitter vi tio stycken och tittar på en match kommer vi aldrig att tycka likadant, vi tio. Aldrig. Det är läktarens rätt att sitta och tycka. Sedan kan jag bry mig mer eller mindre om det. Jag har ju min syn, min uppfattning, men jag har inget som helst problem med att media eller supportrar har synpunkter. Bara det inte bottnar i ondska.

I snart en vecka har Andersson och övriga ledare jobbat intensivt för att ett på många positioner nytt landslag ska komma så väl förberett som möjligt till VM-kvalet.

TT: Hur förbereder du dig själv?

– Man har sin rutin in i matchen. Jag brukar promenera och rensa skallen lite eller träna. Jag kommer nog inte att ändra på något.

TT: Vill du fortfarande ha en korv med bröd innan matchen?

– Om det finns tillängligt.

TT: Du får komma till pressrummet.

(Andersson skrattar)

– Nä, men går man på fotboll, det kvittar var jag är, vill jag ha en korv med bröd. Det hör till.

TT