Ludmila Engquist: "Min sista chans att berätta"

Hon var häckdrottning med hela svenska folket. Men Ludmila Engquist försvann snabbt ur rampljuset efter sin dopningsskandal. Nu berättar Engquist, som är svårt sjuk i cancer, för första gången sanningen om skandalen i en ny självbiografi.

– Jag vet inte hur länge jag lever. Det här kan vara min sista chans att berätta. Det skulle kännas fel att dö och försvinna utan att ha förklarat sig, säger hon i en intervju med DN.

I boken ”Ludmila, svenskare kan ingen vara”, som handlar om häckstjärnans liv, berättar Ludmila Engquist om både sin tuffa uppväxt i Sovjetunionen och hennes ständiga kamp mot såväl fysisk som psykisk ohälsa under och efter sin framgångsrika idrottskarriär.

Hon fick Bragdguldet 1997 och Jerringpriset 1996 och 1999 för sina framgångar. Efter att ha vunnit två VM- och ett OS-guld bestämde hon sig för att byta bana. Hennes kropp hade tagit stryk av cancerbehandlingar och hennes koordination var inte längre densamma. Därför valde hon att försöka sig på att göra en satsning i bob. Målet var inställt på en OS-medalj i Salt Lake City 2002.

”Mardröm”

Satsningen fick dock ett abrupt slut 2001 under en dopningskontroll i Lillehammer i Norge. Ludmila Engquist hade testat positivt för anabola steroider. I sin nya bok förklarar hon för första gången vad som egentligen hände – att hon medvetet hade dopat sig för att bli upptäckt.

”Jag hatade att åka bob. Det var en fullständig mardröm. Konstant olust; före, under och efter träning – dag som natt”, säger hon i boken.

Ludmila Engquist såg detta som sin enda utväg för att slippa fortsätta åka bob.

”Det fanns inget att dölja, jag ville ju åka fast. Få ett slut på vansinnet. Slippa rädslan. Ingen hade kunnat stoppa mig, inte ens jag själv. Nu skulle dopingpolisen ta mig.”

Blev depressiv

Efter att ha åkt fast avslutade hon sin karriär och försvann ur rampljuset. Hon flyttade till Spanien och föll in i ett depressivt tillstånd. Där försökte hon ta sitt liv genom att överdosera värktabletter, men räddades av sin dåvarande make efter att han hoppat in genom ett fönster för att nå henne. Hon fick därefter magpumpas på sjukhus.

I boken berättar Ludmila Engquist också om hur hon blivit sexuellt utnyttjad – både som barn och senare som vuxen i det sovjetiska friidrottslandslaget.

En högt uppsatt landslagsledare utnyttjade henne och andra kvinnliga friidrottare sexuellt.

– Jag har inte sagt det till någon, aldrig. Det var inte ovanligt, jag tror att 50 procent av tjejerna blev utnyttjade, säger hon till Radiosporten.

Boken släpps den 13 september och är skriven tillsammans med Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson.