Omvänd bevisbörda är bara för diktaturer
Härförleden mejlade en läsare och anklagade mig för inblandning i mordförsöket på Ronald Reagan.
Det fick mig att fundera. Visserligen var jag tonåring då den amerikanske presidenten sköts, men har jag alibi för den 30 mars 1981?
Attentatet begicks av John Hinckley Jr, som möjligen var optimistisk i överkant då han med de tre skotten trodde att han skulle vinna Jodie Fosters hjärta.
För att slippa världspressen tryckte skådespelerskan de följande veckorna på Gramercy Park Hotel i New York.
Det är min smala lycka att läsaren inte kände till att även jag har bott där. Förvisso 15 år senare, men ingen rök utan eld och med denna pusselbit är indiciekedjan tillräckligt stark för att en genomsnittlig konspirationsteoretiker ska vara säker på sin sak.
Att Hinckley i dagarna släpptes från sjukhuset han har vårdats på sedan mordförsöket förbättrar knappast min situation. Det måste finnas ett samband.
Nu är det ju inte helt omöjligt att FBI struntar i mina förehavanden en vårdag för 35 år sedan. Och poängen med denna kolumn är inte att jag är rädd för att bli misstänkt för delaktighet i skotten i Washington.
Poängen är att det kan vara svårt, inte sällan omöjligt, för en person att bevisa sin oskuld om någon hävdar att den har begått ett brott.
Därför finns det inte heller en rättsstat värd namnet som tillämpar en sådan ordning.
Så kallad omvänd bevisbörda är något som diktaturer håller sig med. För dem är det praktiskt. Släng fram en anklagelse om kommunism, spioneri eller förtjusning i sodomi. Kan du inte motbevisa påståendet? Ledsen, tio år i fängelsehåla.
I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet tidigare i somras krävde den socialdemokratiska riksdagsledamoten Yasmine Larsson anmärkningsvärt nog att lagen ska se ut på detta vis även i Sverige.
Hon argumenterade för att en samtyckesparagraf ska införas i sexualbrottlagstiftningen och hävdade att en sådan innebär att bevisbördan vid en rättegång läggs på den misstänkte.
Larsson begrep inte att hennes förslag bryter mot artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna: Alla ska ha rätt till en rättvis rättegång.
Riksdagsledamoten har dessbättre fel. Även med en bestämmelse om samtycke är det åklagaren som ska bevisa brott. Det är beklämmande att det finns så här okunniga lagstiftare i Sverige.