Helt rätt tänkt - men hur ska Wallström orka?
Att Margot Wallström används för att få upp Socialdemokraternas minst sagt glåmiga opinionssiffror är helt rätt tänkt.
Men hur ska hon orka?
Margot Wallström är en av Sveriges mest erfarna politiker. Hon fick sitt första avlönade politiska jobb som ombudsman för SSU i Karlstad för 42 år sedan. Hon har varit riksdagsledamot, minister på ett antal olika poster, EU-kommissionär i tio år och hon har jobbat för FN.
Dessutom är hon både populär och uppskattad i sitt parti. Att hon fått i uppgift av partitoppen att resa runt i landet för att sätta fart på sitt parti inför en viktig kongress i vår och ett avgörande val om knappt två är därför inte det minsta konstigt.
Socialdemokraterna har, enligt Aftonbladet/Inizio, tappat mer än var femte väljare sedan förra riksdagsvalet. Det är i och för sig inte alls ovanligt att regeringspartier tappar stöd medan de sitter i regeringen. Men inte så här mycket.
Ännu sämre ställt är det om man ser till hela regeringen. I valet fick röstade nästan 38 procent på Miljöpartiet eller Socialdemokraterna. I dag säger knappt 29 procent att de skulle göra det. Nästan var fjärde väljare har alltså försvunnit. Det är skräcksiffror.
I Socialdemokraternas självbild ingår inte att förlora val. Där frodas också idén att partiet är bättre än alla andra på att leda landet, de kan hantverket bättre än alla andra.
Under mandatperioden har de här uppfattningarna stukats ordentligt. För det första var det knappast fråga om en valvinst. Socialdemokraternas andel av väljarkåren ökade med några tiondels procent efter åtta år i opposition. Så länge hade partiet inte varit borta från makten på närmare ett sekel.
För det andra hade de glömt hantverket. Om regeringes arbete präglats av någonting så är det snarare valhänthet eller ren tafflighet.
Det Margot Wallström måste göra är alltså att ingjuta mod och självförtroende sina partikamrater. En svår uppgift men om någon har en chans att lyckas är det hon.
Wallström har kallats in tidigare när S vill vinna val. I valrörelsen 1998, som ledde till ett uselt valresultat, skulle hon agera vallokomotiv vid sidan av Göran Persson. Det gick inte bra, det räckte med att titta på deras kroppsspråk för att inse att var en duo utan inbördes förtroende.
Kanske är det därför Margot Wallström ska resa ensam till partidistrikten den här gången. Utan en man som konkurrerar om den dyrbara tiden i rampljuset.
Utan att förringa Wallströms kapacitet är S-toppens önskan om att använda henne också inrikespolitiskt ett underbetyg till Stefan Löfven. Inte ens partiets högsta ledning tror att det hjälper att skicka honom runt landet för att mungiporna ska vända uppåt på de, i alla fall stundtals, molokna partiarbetarna.
Det är en korrekt analys. Man kan säga mycket om Stefan Löfven men ordet entusiasmerande ingår inte i arsenalen.
Men hur Margot Wallström orka? Hon har redan ett mycket pressat schema med många resor. Vid årsskiftet blir Sverige ordförande i FN:s säkerhetsråd, en uppgift som också kommer att kräva hennes tid.
Svaret är väl att hon måste. För sitt partis skull.