Kvinnans kropp - en studie i kritik
Under mina tio år som kolumnist så har ett ämne varit konstant.
Ett ämne har varit immunt mot årstider, övriga debatter, hot om världskrig och pris på årets första hummer.
Ett ämne är fullständigt unikt och universellt.
Det om kvinnokroppen.
Jag har väl egentligen aldrig trott att det kommer gå över, att det ska lugna ner sig.
Ändå blir jag lika matt varje gång ridån går upp för ännu en nypremiär av Kvinnans kropp- en studie i kritik och självhat och medialt gatlopp.
Intill den här cirkusen står kvinnor och undrar exakt vem debatten handlar om.
”Jag är inte tjock, så jag behöver nog inte engagera mig”
”Jag är smal, så jag behöver inte känna mig berörd (men jag bör nog fortsätta må lite dåligt över att jag har det så lätt i livet)”
Men nu som då och som i morgon så handlar debatten alltid om alla.
Alla flickor och kvinnor (utom möjligen de som är så gamla så att de har börjat svälta ihjäl, för de kan ju faktiskt inte påverka sin situation)
Möjligen kommer även kvinnor i koma undan eftersom de inte kan lyfta ett medvetslöst finger och be om keso med örtsalt i droppet.
Men alla vi andra är med i snurren och ska så vara tills vi dör. Det är en viktig pusselbit i en konstruktion som är tänkt att bevara kvinnans roll som den evigt ifrågasatta.
Jag lyssnade på en väldigt bra intervju med författaren Theodor Kallifatides i P1 (Söndagsintervjun 24/9)
Theodor gick ner åtta kilo när han kom till Sverige 1964 och de har han aldrig gått upp igen.
”Tyvärr har jag gått upp två av dem den senaste tiden eftersom jag slutade röka, men nu ska jag skärpa mig”
”Men det kan du väl unna dig?” frågar reportern.
”Nej”
Han vill vara smal. Det kanske rent av är en del av hans identitet? En smal och intellektuell författare.
Vet ni vad som skulle hända med en kvinna som pratade på det här viset?
Inte jag heller.
För inte en jävel vågar prova.
Här följer ett pärlband av ovett jag tänker att en kvinna som gnäller om två kilo skulle behöva utstå.
”Vad för slags förebild är du för dina barn när du pratar om två kilo hit eller dit?
”Det viktiga är väl inte vad man väger, utan hur man mår?”
”Min syster har cancer och gick ner två kilo av cellgifterna, prova det om det är så viktigt för dig att vara smal”
”Du ÄR smal, hur tror du det känns för mig som har varit överviktig hela livet att höra en smalis som du klaga?”
Jag vet inte om det här är en bra eller dålig kvinnokroppstext, men en sak kan jag vara alldeles trygg i.
Det är inte min sista.
Veckans sista droppe: ”Som hon drack” är en ny bok av Jenny Damberg och Lisa Wiklund. Jag minns de två femtioåriga kvinnorna som stupfulla slogs och drog varandra i håret framför scenen på en spelning med Lena Philipsson 2009. Jag minns vad jag tänkte.
Ska läsa boken nu.
Veckans insikt: Elisabeth Olsson-Wallin har fotograferat tretton kända personers bröst till förmån för Rosa bandet och jag slänger mig lystet över bilderna.
Vet ni hur man vet att man är tillfreds med sin kropp? När man ser ett foto av Amelia Adamos (född samma år som min pappa) tuttar och inser att de är mycket läckrare än mina och att det är helt okej.