”Jag förstår varför Persbrandt hatar media”
Kulturtanterna som rest till Stockholm med teaterbuss kommer att skrika så fort Persbrandt visar sig. En bekant varnar oss inför besöket på Maxim där Mikael Persbrandt spelar Kaptenen i Strindbergs ”Dödsdansen”.
Teatern är packad, förväntningarna stora. Lena Endré spelar Kaptenens hustru Alice, Thomas Hanzon kusinen Kurt.
Maxim är en privatteater, inte lika fin som Dramaten, man säljer godis och läsk i foajén. Jag tar med en burk Zingo till nittonde raden.
Kapten (om Kurt): Jag kan inte säga att jag längtar efter honom! Men det var en hygglig pojke och jag tyckte om att resonera med honom!
Alice: Därför att han var så eftergiven …
Kapten, högdraget: Eftergiven eller inte, det var i alla fall en människa man kunde tala vid … Här på ön finns inte en människa som förstår vad jag säger … det är ett samfund av idioter …
Teater blir ofta teAAAter, skicklig och underhållande. Men hur ofta upplever man det som sägs vara teaterns magi, när spelet på scenen blir så verkligt att man känner sig indragen i ett drama i verkliga livet, som om man själv är mitt inne i det?
Så blir det när Persbrandt spelar. Det är fasansfullt. Jag får ångest. Han spelar inte Kaptenen, han är Kaptenen, den misslyckade, förbittrade, högfärdiga, försupna nollan och översittaren med den vassa tungan. Listig och korkad och ömklig. Tragisk med glimtar av värme.
Vi har alla mött den typen i verkliga livet men jag har aldrig mött honom så verklig som på Maxim.
Och jag tänker på vad jag vet om Persbrandt. Ingenting. Han lär ha missbruksproblem. Han lär utreda om han är bipolär. Han lämnade Dramaten under buller och bång. Han har spelat polis i den trista evighetsserien ”Beck” i TV4.
Det är alltid en massa rubriker runt Persbrandt men alltför sällan om det viktiga, att han är en av Sveriges stora konstnärer, en makalös skådespelare.
Jag tror att han hatar media. Jag förstår honom.
Kapten: Det är pack!
Alice: Det säger du om alla människor!
Kapten: Därför att alla människor är pack!
Alice: Utom du!
Kapten: Ja, därför att jag uppfört mig anständigt under alla livets förhållanden. Därför är jag inte pack!
Kulturtanterna var tysta när han kom in på scenen. De borde ha rest sig och ropat.