Hundra- åringar värda att läsas i sommar
Hurra! Det kan man kosta på sig när två favoriter fyller 100 samtidigt. Även om de hunnit dö.
George Orwell, mannen som skrev 1984 och Djurfarmen, checkade ut redan 1950. När man är på sitt sämsta humör misstänker man att det enda han lämnat efter sig är Big Brother. Den allseende, obarmhärtiga staten i 1984. Även om den bantats till en dokusåpa med glade Adam Alsing som storebror.
Men det är förstås inte sant. Nyspråket i 1984 - "krig är fred", "frihet är slaveri" - känner vi igen. Det kallas politik, så här till vardags. Och Djurfarmen är ju också bekant. Gården där djuren gör uppror mot bönderna och skapar det jämlika samhället. Det är bara det att grisarna tycker att de är bäst på att sköta jämlikheten. "Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra", ni vet. I slutet sitter grisarna till bords med bönderna. Det går inte att skilja de ena från de andra. Visst låter det bekant? Utan att vi nämner några namn.
Men bäst är ändå gamle Georges journalistik. Han har skrivit en av världens kyligaste inledningar. Det var i "Lejonet och enhörningen", mitt under andra världskriget.
"I skrivande stund", börjar Orwell, "flyger högt civiliserade människor ovanför mig och försöker döda mig." Det var bokstavligen sant. Bomberna small kring Orwell. Ett par sidor och några bombkrevader senare filosoferar han över att engelsmän älskar blommor.
Vår andra hundraåring, Evelyn Waugh, är mest känd för En förlorad värld. Om inte annat minns ni kanske tv-serien, med Jeremy Irons. Den är faktiskt nästan lika bra som boken.
Annars är Waugh bäst på fars. Som i Presstopp, där en oskyldig lantlivsskribent blir ivägskickad som krigskorrespondent. Eller i Den käre bortgångne, ett lustmord på allt amerikanskt.
Waugh var en snobb. Och en provokativ reaktionär. Allt som hittats på efter 1400-talet, från solbadande till demokrati, betraktade han mest som strunt.
När den brittiska regeringen efter kriget såg till att varje barn fick varsin banan, samlade Waugh ihop sina barns bananer och åt dem själv. Allihop. Inför ögonen på barnen. Här skulle minsann ingen stat komma och muta hans ungar.
En gång blev katoliken Waugh inbjuden till middag med några radikala präster. Han svarade han att han inte ville dela bord med dem, men att han gärna skulle komma på deras autodafé. En autodafé är en tillställning där kättare bränns på bål.
På ytan är hundraåringarna Orwell och Waugh varandras motsatser. Men de struntade båda fullständigt i vad som var tillåtet att tycka och säga. Och de skrev bra. Passa på att läsa dem i sommar. De finns på ditt kommunbibliotek. En inrättning som Orwell skulle ha gillat och Waugh avskytt.