Det är farligt att forcera fram lagar
Fotboja på män som bryter mot kontaktförbud, hojtar lagstiftare från vänster till höger.
Det är valår och politiker vill än en gång peta i lagstiftningen innan den senaste reformen ens är utvärderad.
Lagen om kontaktförbud ersatte i oktober 2011 lagen om besöksförbud. Tanken var att om ett kontaktförbud överträddes så skulle ett utvidgat kontaktförbud kunna utfärdas och om inte det hjälpte fick åklagare rätt att besluta om fotboja.
Denna lag har i veckan varit föremål för debatt, sedan det visat sig att de 30 fotbojor som polisen har till sitt förfogande ligger och samlar damm och ännu inte har använts en enda gång.
Det låter onekligen som att de politiker som hävdar att lagen är misslyckad och måste skärpas är helt rätt ute.
Argument saknar de inte. Varje år mördas i snitt 17 kvinnor av en man de har haft en kärleksrelation med, inte sällan efter att de rättsvårdande myndigheterna har misslyckats med att dra korrekta slutsatser av olika varningssignaler.
En fotboja på en man som har hotat eller trakasserat en kvinna skulle skapa en trygghetskänsla. Kanske går rent av mord att förhindra.
Till detta kommer att åklagare har kritiserat den nuvarande lagen och hävdat att ribban för att ta till tvångsåtgärder ligger för högt.
De kan ha rätt, även om åklagare som vill sänka beviskrav är lika vanligt förekommande som advokater som säger att det saknas bevis för att deras klienter är skyldiga.
Det är dock allt annat än säkert att lagen verkligen är usel. Att utrustningen ännu inte har använts beror delvis på att reformen fick en eländig start. Fotbojorna som Rikspolisstyrelsen upphandlade visade sig vara olagliga i Sverige. Först förra sommaren levererades tillåten utrustning.
Möjligen borde politikerna sätta sig in i hur den nuvarande lagstiftningen tillämpas innan de reser krav på hårdare tag.
Stiftelsen Tryggare Sverige har flera gånger granskat hur rättsväsendet agerar i dessa frågor och har konstaterat att det finns för stora skillnader mellan landets 32 åklagarkammare.
Det saknas enhetlig praxis. Bedömningar tycks grunda sig på magkänsla snarare än en strukturerad analys.
Enligt stiftelsen gör till råga på allt endast en av fyra polismyndigheter konsekvent professionella hot- och säkerhetsbedömningar då kvinnor ansöker om kontaktsförbud.
Kvinna, det gäller att ha turen att bo på rätt ort.
Att skärpa lagen är för övrigt inte oproblematiskt. En grundläggande princip i en rättsstat är att straff inte får utdömas i förebyggande syfte. Och fotbojan är, som Advokatsamfundets generalsekretare Anne Ramberg påpekade i Agenda i söndags, just ett straff. Sådana ska utdömas av domstol, inte av åklagare.
Å ena sidan grundläggande rättssäkerhetskrav, å andra sidan kvinnors liv. Frågan är komplicerad.
Det finns en majoritet i riksdagen för att det ska bli lättare att ta fram fotbojan. Dessa politiker borde, om inte annat, invänta vad Brottsförebyggande rådet har att säga. Regeringen har nämligen gett BRÅ i uppdrag att utreda reformen. Dess rapport ska presenteras i januari.
Men det är valår och lagstiftare vill visa handlingskraft. Det har nyligen beslutats om en parlamentarisk utredning om sexualbrotten, trots att lagen ändrades för så sent som ett år sedan och det är för tidigt att säga om och vilken effekt den har haft.
Den politiska tendensen att forcera fram förändringar i paragrafer innan de befintliga ens är utvärderade är djupt olycklig. Framhastat lagstiftningsarbete som inte bygger på kunskap leder ofta till dåliga lagar.
Justitieminister Beatrice Ask delar den politiska förtjusningen i fotbojan. Men hon vill vänta med att skriva om lagen. Det hedrar henne.