Det absolut viktigaste var det som inte hände

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-01-02

Den 21 maj 2011 hände ingenting.

Troligtvis var det årets viktigaste händelse­.

Det är kanske en märklig tanke. Men efter vad som känns som en evighet av årsbästalistor över allt från hårdrocksskivor till hundbajspåsar, efter drivor av årskrönikor om höjdhoppsresultat och kungaskandaler, finns det egentligen bara ett enda skäl att rikta en sista blick i backspegeln. Vi har missat det allra viktigaste.

Nämligen det som aldrig hände.

Den 21 maj är det kanske tydligaste exemplet.

Den amerikanske pastorn Harold Camping hade förutspått att jorden skulle gå under­. En svagsint före detta kontorsarbetare vid namn Robert hade spenderat sina livsbesparingar på en annons­kampanj som informerade invånarna i New York om att domedagen var nära.

Sedan hände ingenting. Rent objektivt måste det vara­ fjolårets viktigaste händelse­. Världen gick inte under.

På sportsidorna har det skrivits mycket om John Guidettis framgångar i holländska Feyenoord.

Ingen har nämnt den grå­disiga 0–3-matchen mot ADO Den Haag i början av oktober, när John Guidetti inte blev allvarligt skadad. Kanske var det rentav årets viktigaste sport­händelse.

Och tänk alla gånger som Håkan Juholt inte trampade i klaveret under året som gick. Alla gånger som Barack­ Obama inte blev mördad. Alla flygplan som inte störtade över Atlanten.

Vattenskadan i vår hall som inte spred sig vidare in i vardagsrummet.

Eller den där älgen som vi inte krockade med utmed länsväg 218 mellan Trosa och Vagnhärad.

Jag är mycket tacksam mot den älgen, att han stod kvar mitt i vägbanan när vi väjde åt sidan.

Och nu tänker jag på den där mannen som inte hoppade framför tåget på Centralstationen i Stockholm.

Jag minns att han stod farligt nära kanten. Det var en av de första riktigt kalla dagarna­ i oktober, han var för tunt klädd. En känsla i luften av att något hemskt skulle hända.

Han stod liksom och gungade på hälarna, fram och tillbaka. Blicken hela tiden­ fastnaglad i tågspåret. Jag funderade över om jag skulle gå fram och säga något­ till honom, men jag visste inte vad.

När tåget kom blundade jag. Men ingenting hände. Han gick ombord på tåget. Detta inträffade en tisdag.

Och kanske var det den absolut­ viktigaste­ händelsen under året som gick.