Plötsligt var det vi som inte sa ett ord
Publicerad 2012-02-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Avdelning lärdomar om livet.
Ett par sitter mittemot varandra och tiger. Han äter en grov smörgås med leverpastej och saltgurka, hon dricker kaffe. Med jämna mellanrum hörs bruset från espressomaskinen bakom disken, sedan tystnad igen.
För ett halvår sedan hade jag kunnat beteckna situationen som absurd eller deprimerande.
Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här sortens par tiga sig igenom hela måltider, utan att ens se varandra i ögonen, hukade över sina lunchsallader som vore det schweiziska klockor man just bett dem att reparera.
Hur många gånger har jag inte avfärdat dem som den sortens par som helt enkelt inte har något gemensamt.
Och sedan, med den ovetandes självgodhet, kommit till slutsatsen att de nog egentligen borde lägga ned besticken på bordet, ta varandra i hand och säga: tack för allt, nu skiter vi i det här.
Kanske har jag ibland till och med petat Annika diskret i sidan och nickat i riktning mot den sortens par, som i ett tyst samförstånd om att det där aldrig skulle kunna bli vi.
Sedan kom en tisdag i november och plötsligt satt man där, tigandes på varsin sida om ett kafébord.
Det var de allra värsta veckorna av andnöd. Vi hade varit på Karolinska och röntgat Annikas lungor och sedan stannat till i Skärholmen på vägen hem. Vi väntade fortfarande på besked om huruvida cancern hade spridit sig.
Jag minns att jag skämdes över hur tvångsmässigt mina katastroftankar uppehöll sig kring min egen framtid. Det var tankekedjor som under en period var nästan omöjliga att bryta. Endast enkla tankar om fotboll kunde få fäste några minuter i taget; jag gjorde mitt bästa för att oroa mig över Queens Park Rangers kräftgång i engelska ligan.
Vi satt på kaféet närmast tunnelbanan. Jag tror att vi åt varsin räksmörgås. Vi sa ingenting, för det fanns inte så mycket att säga. När vi hade ätit upp gick vi till djuraffären och köpte kattmat.
Och inte förrän efteråt, i bilen hem, kom jag att tänka på det unga paret som suttit tre bord ifrån oss, närmast fönstret. Hur de tittade på oss. Och jag tänkte på den mycket enkla lärdom om livet som även de tids nog kommer att göra.
Nämligen hur lite man vet om alla dessa tigande människor vid kafébord.