Hamburgerjättens försök på Twitter blev pannkaka
Jag må vara sist ut här, men jag måste få det sagt: jag älskar Twitter.
Jag blir så där yr och nyförälskad och hoppfull när jag läser om McDonalds ogenomtänkta beslut att lansera en twitterkampanj. Hamburgerjätten ville vara modern, visa att de ligger i framkant och hänger med i kidsens tempo. Under hashtagen #McDstories var det tänkt att folk och fä världen över skulle skriva om sina fina Donken-upplevelser. Ropen om de underbara hamburgarna skulle skalla och McDonalds redan överfulla kassor klirra än mer.
Men det blev inte riktigt som marknadskillarna på McDonalds hade tänkt sig. De missbedömde liksom att folk lever i verkligheten och inte inne i en reklamfilm med clowner, övertrevliga servitriser och fräscha, ja, faktiskt nyttiga hamburgare.
Sett ur McDonalds synvinkel tog sig kampanjen nämligen en blixtsnabb, otäck vändning när folk i stället började twittra om sina verkliga, ocensurerade McDonaldsbesök:
”Hittade en nagel i min BigMac en gång #McDstories” och ”Hamnade på sjukhus efter att ha blivit matförgiftad på McDonalds 1989. Har inte ätit där sedan dess och är numera vegetarian. Borde stämt McDonalds #McDstories” och ”donken folkungagatan – golvet täckt av lera, kallt så man får äta med jacka, några slåss i kön, dude sitter och pissar under bordet #McDstories”.
Även tidigare anställda passade på att känga till den forna arbetsgivaren: ”Jag har gått ner 25 kilo efter att jag slutat äta och jobba på McDonalds”. ”Som arbetsledare blev jag även beordrad att redigera tidsstämplingar så att övertidslöner inte skulle betalas ut. #McDstories”.
”#McDstories en anställd i min hemstad var tvungen att gå på toa när han stod i grillen under rusningstid. Arbetsledaren förbjöd honom. Killen kissade på sig. På riktigt.”
McDonalds moderniseringsförsök spårade så totalt ur redan efter några timmar och de valde att i panik stänga ner kampanjen.
Det var bara det att de missade att det inte går att stänga ner en hashtag. En gång hashtag, alltid hashtag. Så otroligt jävla rättvist. Så fantastiskt demokratiskt.
Alla som twittrar har en röst som inte kan tystas, stängas ner, eller raderas.
Så vackert att jag ryser.