Finhackat valfläsk i landet annorlunda
O
m jag bättre rådde över mitt liv, skulle jag den här veckan i Frankrike följa spurten i presidentvalet. Första ronden går nästa söndag, den avgörande ronden mellan de två toppkandidaterna två veckor senare.
Inga valrörelser är tråkiga. För en reporter finns det två som är roligare än andra.
Roligast är de amerikanska primärvalen i New Hampshire. Där "gallras pojkarna bort från männen". Det är politik som kampsport. Knogarna vitnar, näsorna blöder. Det var där Clintons expansiva kärleksliv ventilerades. Det var där McCain såg ut att besegra George W Bush. Kandidaterna gör tio-tjugo framträdanden per dag. Tempot är uppskruvat. Det blir tidiga morgnar, sena kvällar och en hamburgare på stående fot.
Rolig - fast av motsatt skäl - är en fransk presidentvalskampanj. Kandidaterna gör bara enstaka framträdande, absolut inte flera per dag. Utspelen är noggrant planerade. Ingenting kommer plötsligt. Reportern väljer egoistiskt i vilken miljö titelhållaren eller utmanaren ska betraktas. Var är det vackrast? Finns det ett mysigt hotell med en enstjärnig restaurang på orten?
I den miljön skriver texten sig själv. Jag vet, jag har varit med om några franska presidentval. Reporterns dilemma inskränker sig till: ska jag satsa på folkmöte i Cantal eller partipampars sammandragning i Bretagne? Eller snarare: vad längtar magen mest efter, Centralmassivets ostar eller Biscayas ostron?
Naturligtvis är det en allvarlig fråga om vem som ska leda ett av Europas största länder med världens sjätte största ekonomi, en kärnvapenmakt med plats i FN:s säkerhetsråd.
Men, handen på hjärtat, har ni någonsin bekymrat er? Det är få som kan namnet på en enda fransk politiker från mellankrigstiden. De senaste decenniernas presidenter, efter bjässen de Gaulle, har varit diamanthälare (som d"Estaing), libertiner (som Mitterrand) eller mutkolvar (som Chirac).
Matchen nu går mellan den 69-årige högermannen Chirac och den 64-årige premiärminister Jospin ur vänstern. De har lagt fram böcker, distribuerade i tiotals miljoner exemplar, med löften och överbud. Men, noterade världens bästa tidning, The Economist, "Två utmärkta program - men hitta skillnaden mellan dem". Så samkört blir det, när de två under några år "sammanbott" om makten.
De mindre fiskarna i valrörelserna är bisarra. 1981 intervjuade jag på en teater i Paris Coluche, som var en yrkesclown - "men", sa han, "inte i lika hög grad som de andra kandidaterna". 1988 såg jag invandrarhataren le Pen fylla Marseilles stadion och imponera på publiken med att låta fallskärmshoppare landa på fotbollsplan. Bland första rondens 16 kandidater finns en antikverad trotskist och en chanslös libertarian.
Frankrike har alltid varit motsägelsefullt. Det lät sig under andra världskriget ledas av den Hitlervänliga Vichyregimen men utsåg sig vid krigsslutet som en av segermakterna.
Fransmän tonar fram som sofistikerade. De gör svåra filmer och deras bestsellerlistor toppas av politisk litteratur, inte av kockböcker och sexrådgivning. Men det är landet där en tokig bonde blir nationalhjälte genom att slå sönder en McDonalds.
De vill vara très moderne, som i Tatis "Mon Oncle". Men Frankrike är samtidigt det sista landet där strejker är ett ofta använt politiskt vapen.
Fransmän tror på staten och är skeptiska mot marknadskrafterna. Det unnar sig 35-timmarsvecka - och när lättjan skulle leda dem rakt åt pipan skördar de i stället belöning. Den franska ekonomin går bra medan rivalen, det flitiga Tyskland, har nedgång och arbetslöshet.
Obekymrat kan fransmännen välja mellan Chirac, som i en nyutkommen bok skildras som "en äventyrare som alltid kommer igen", och Jospin, som i en annan nyutkommen bok karakteriseras som "Monsieur Varken Eller".
Detta i ett land vars politisk-filosofiska slagord är: Vive la difference!