Yla på – Gud älskar dig ändå
Min pappa arbetade i kyrkan. Han gjorde allt från att gräva gravar till att sköta ljudet under begravningar. Vissa kyrkor har en vaktmästare för kyrkorummet och en till att kratta gångar, min pappa gick in i en telefonkiosk i blåkläder och kom ut i kostym med hård slipsknut om söndagen.
När jag var liten trodde jag att han hette Krister eftersom det låg så nära Kristus, men jag trodde också att M-skylten på landsvägen stod för Malin så jag var en alfabetisk och självupptagen jubelåsna.
Min pappa var kyrkogårdsvaktmästare. Eller som farmor beskrev honom hos doktorn ”Min son är en kyrkans man” varpå doktorn fick dra sina egna slutsatser och om denne kom fram till att pappa var präst så var det definitivt en välsignad kulle farmor var beredd att dö på.
Min pappa var stilig och värdig där han satt längst bak i kyrkan och sjöng med som om han var satt på jorden att delta. Innan han åkte hemifrån örfilade han sig rakvattnad och sedan åkte han till jobbet och väl där kunde han alla psalmtexter.
Hur tänkte Gud när han skrev psalmboken? Vi ska bekänna våra synder och sedan ska vi tvingas sjunga Ängsliga hjärtat i en tonart som bara hundar kan höra.
Jag skojar, jag vet att det var lärjungarna som skrev den åt honom.
Varför ska sopranerna gynnas? Ingen älskar en alt.
Om ni har varit i en kyrka någon gång så är ni en av två typer: De som tycker att sjunga i kyrkan är att vara elva år och hålla föredrag framför klassen i nerkissade byxor, eller så är ni som jag: övertygade om att det finns en ännu oupptäckt souldrottning i rad tre och nu händer det, nu kommer hon ut. Ett tvärsäkert djupt andetag från de nedre delarna av kvinnokroppen, du spänner skinkorna mot det hårda underlaget och tänker att du låter som det drömmar är gjorda av. Sedan kommer refrängen och oktaven som du känner den är borta. Därtill har resten av församlingen gett upp, de skäms och mumlar ner i knät. Kvar sitter en kastrerad tupp, det är du, och råmar arian de spelar i skärselden.
Men här kommer nyheter för alla som älskar att hata trestrukna C: Vi människor har blivit sämre på att sjunga. Dels gör vi det allt mer sällan och jag tycker inte direkt att det är tråkigt att lära mig att vi har svårare för högre toner eftersom vi har blivit längre, att långa människor har längre stämband och därmed mörkare röst.
Har ni andra gått runt och vetat detta?
Plötsligt ser jag allting klart. Alla söta blonda tjejer, huvudet kortare än jag, sopraner som heter Sofia och Sara och Cecilia.
Caroline af Ugglas säger i en intervju i Kulturnytt i P1 att hon brukar sänka psalmerna så att de blir lättare att sjunga och min barndoms körflicka applåderar henne.
En stund.
För varför ska samhällsmedborgarna daltas med? Nu är vi i kyrkan och här sjunger vi hymner från förr. Gör din plikt sjung så att änglarna gråter av fel anledningar.
Yla på,
Gud älskar dig ändå,
Det har jag nästan läst i Bibeln.