Jag ser dig, Ernst Kirchsteiger – din lättja passerar inte obemärkt
Jag ser dig, Ernst Kirchsteiger.
Tro inte att din lättja passerar obemärkt.
Länge kom du undan för att kanalkompisarna Mat-Tina och Smala Sussie-Johan var ännu slappare. Medan två konditorer provsmakade och bedömde hängde de sysslolöst bredvid, på plats vid bakborden men ändå frånvarande. Men nu är ”Hela Sverige Bakar” borta från tablån och din passivitet ute i ljuset.
Ni andra, har ni sett ”Sommar med Ernst” i år?
Ett muggigt fiskartorp utanför Kristianstad ska rustas upp. Det är så lågt i tak att Ernst får ryggskott av att vistas där, så uppgiften är att skapa kvadratmeter och kubikmeter.
– Jag ska göra det till ett fantastiskt sommarboende.
Fast det är inte han som bygger. Hantverkare tas in för att höja takhöjden och lägga om plattorna, blåsa ut innerväggar och polera betonggolv. Ett exklusivt kök monteras och fasaden sågas upp för att ge plats åt större fönster i ett kalas som kostat miljoner om det beställs av en privatperson.
Under tiden snickrar Ernst en naivistisk kryddhylla bestående av fyra plankor. Vadar i havet nedanför. Fikar.
Ernst Kirchsteiger är i första hand inredare och i andra kock. Vi begär inte att han ska svinga fogsvansen eller gjuta plintarna, för charmen har legat i de sluga budgetlösningarna, hur lite lim och rundstav förändrar ett rums karaktär.
Men den pågående säsongen är varken mer eller mindre än en lyxrenovering. Allt ligger i linje med rådande stilideal i mäklarannonser, cottagecore möter Hammarby Sjöstad. Bort med det personliga, in med det slicka. Allt är dyrt.
”Sommar med Ernst” borde heta ”Sommar med alla andra än Ernst” ety han är en bifigur i torpets förvandling. Men varumärket är så inkört efter tretton säsonger att produktionen nödgas hålla skenet uppe, de tycks till och med ha beordrat sina snickare att prata om stjärnan under sina få televiserade sekunder.
– Den här altanen som vi... eh, som vi och Ernst ordnat...
Nej, sommarens pyspunka förtar inte Degerforssonens gärning i offentligheten. Sedan debuten år 2000 har Ernst Kirchsteiger vidgat handlingsutrymmet för män i tv, fört in ett hemvävt och milt ideal, en ömsint attraktionskraft. Hans bildspråk har satt ny standard för hur kärleksfullt en pläd eller en palsternacka kan beskrivas: vi lyssnade och travesterade tills vi en dag pratade likadant utan att tänka på vem som lärt oss – jag har väl alltid hävdat att en tapet kan krama dig som en snäll mormor?
Men intrycken var starkare förr, innan de där metaforerna tedde sig förskrivna och självmedvetna, förr när en konservburk blev en vindsnurra och så var det bra med den saken.
Du kan inte vandra barfota för evigt ens på en grusväg som får det att brumma som en liten humla i bröstet och här kliver jag av.
Jag tittar inte längre, Ernst.
Men jag ser dig.