Den vanvettigt vackra vanen
Publicerad 2013-08-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
VAN, TURKIET. Det fanns tre skäl till att jag sökt mig hit – till den exotiska staden Van, belägen i en utlöpare av Kaukasus vid den vanvettsvackra Vansjön.
Jag hade, för det första, aldrig förut varit här. Men ända sedan påsken 1975 hade jag undrat över platsen. Jag befann mig då inne i Iran på andra sidan de 3 000 meter höga berg, som jag nu hade i ryggen. Dit flydde då genom snöiga bergspass Iraks kurder undan Saddam Husseins vidriga dåd. I ett tält träffade jag klanhövdingen Mustafa Barzani. Och i tankarna förflyttade jag mig över bergsryggen för att få se Van, en av jordens äldsta städer, ett centrum för både armenisk kristendom och kurdisk nationalism.
Jag ville, för det andra, på plats sätta mig in i det aktuella kurdiska skeendet. Det olyckliga Irakkriget hade ju för tio år sedan åtminstone en positiv effekt: Ett i praktiken självständigt, irakiskt Kurdistan kom till stånd och lever i välmåga. Klanhövdingen Barzanis son Masoud är dess president. Jag frågade mig: Är det på väg att gå likadant i det krigshärjade Syrien? Är dess två miljoner kurder på väg att glida ur tyrannen Assads grepp och skapa en egen stat?
Men, i ärlighetens namn, det allra mest lockande var att i Van få spåra upp Bamses släktingar.
Bamse var en övergiven katt som hamnat i Djurskyddets vård. Det vet ju kattälskare, att tusentals katter svälter eller fryser ihjäl varje år på grund av att de övergetts eller gått vilse. Djurskyddet hjälper varje år 2 000 katter att hitta nya hem.
Min kompis Maj på Ingarö hade genom en olycka blivit kattlös. Hon reparerade skadan genom att på Årsta katthem söka en ersättningskatt.
Ni vet hur vi kattmänniskor är. Vi är inte som hundfolket. Hundägare är rasister. Hundägare resonerar hundraser med samma lidelse som tonårspojkar pratar bilmärken. Rösterna läggs i olika lägen när de talar om en foxterrier eller en Dobermann, om en tibetansk tempelhund eller en labrador (som är hundvärldens motsvarighet till en Folka Golf). De fördjupar sig i blodslinjer. De läser stamtavlor som vore det Shakespeare.
Kattmänniskor är inte sådana. Det finns ingen prestige i vissa kattmärken. Kattmänniskor är sentimentala och säger att en katt är en katt är en katt. Basta.
Möjligen kan kattmänniskor någon gång vid en familjemiddag kasta sig in i en dispyt med en hundmänniska om respektive djurarts karaktärsdrag. (Kattmänniskan vinner alltid när hon påpekar, att hundar är lydiga och korkade medan katter är självständiga och ej tar order. Skillnaden är ungefär som mellan Hitlertysklands befolkning och Churchills engelska.)
Nu hade alltså Maj på Ingarö fått sin nya katt. Bamse var gullig och rar och fann sig till rätta vid sina nya matskålar och i mattes soffhörn. Men redan första morgonen hände något, om inte skrämmande så i alla fall överraskande. Maj hade naken ställt sig duschen. Vattnet skvalade ner. Då kom Bamse in i badrummet och skyndade in i duschen. Han njöt av att vara plaskblöt. Nästa morgon samma ritual. Och nästa och nästa igen.
”Men det här är ju perverst”, sa matten. ”Varför gör Bamse så här?”
Det blev värre. När hon körde över broarna ut till sitt lantställe hoppade katten ut och kastade sig i Erstaviken.
Maj vande sig. En förklaring kom, när matte och katt första gången var hos veterinären. Veterinären hade en gäst hos sig, en engelsk kattdomare. Kattdomaren fick syn på Bamse och utropade: ”Oh, you have a Van …!”
”No”, svarade Maj, ”I have a Nissan Micra!”
Som de flesta av oss hade Maj inte vetat att det fanns en Vankatt. Lika lite som vi vet att det finns orientaliskt korthårskatt, helig birma, Maine Coon, sphynx och burmilla. Möjligen kan vi angora och norsk skogskatt.
Men Maj hade mött en Vankatt. Hon hade berättat om den för mig och nu var jag vid Vansjön. Van är en både grann och modern stad, större än Malmö. På hotellet på Kazim Karabekirgatan frågade jag: ”… och om jag vill träffa en Vankatt …”
Conciergen var beredd på frågan: ”På universitetet i stans norra del finns en institution som sysslar med våra katter och de har ett museum.”
Där blev katten en rasfråga. Vankatten är nämligen inte en bondkatt vilken som helst. Som vildkatt har den funnits i tusentals år vid Vansjön, vilken är stor som två Vättern. Men så isolerat var Van att det dröjde till 1950-talet innan två brittiska äventyrerskor upptäckte den.
En Vankatt har långhårig vit päls med kastanjeröd svans som är som en plym. Den har kastanjeröda fläckar i pannan. ”Och”, berättade min guide, ”om den också har en fläck på ryggen så är det Allahs fingeravtryck och då …” Jag fick inte veta hur helig den då är. Vankatten har mandelformade, snedställda ögon, vilka alltid har olika färg; oftast är det ena bärnstensfärgat, det andra blått.
Som nästan alla av jordens granna djur är den utrotningshotad.
Sedan kom dess sensationella egenskap, den som fick Majsans Bamse att varje morgon ställa sig i duschen: Vankatten simmar gärna i sjön och i bäckarna.
Min guide tog upp en katt och höll upp tassen: ”Se. Den har simhud mellan tårna.”
Guiden tillade: ”Den är en intelligent och personlig katt. En kelgris som vill ligga i knäet och alltid vara i centrum.”
Jag betraktade ett anslag på institutionens ena vägg. Det löd:
”To be nice to cats is very important in the construction of a civil society.”
Bamse själv kunde inte sagt det bättre.
Kattmänniskor är sentimentala och säger att en katt är en katt är en katt. Basta.
Jag läser just nu ...
… John Grishams ”Bekännelsen” från 2010. Grisham är inte min tekopp: Han skriver träigt, dialogerna är styltiga, han bemästrar inga cliffhangers.
Ändå: Jag kan inte lägga boken från mig. Han snärjer mig med plots och subplots, han behärskar de intrikata och korrupta amerikanska juridiska och politiska systemen. Dessutom står Grisham för god moral. Mycket bra.
Synd att översättningen är usel. Three piece suit är inte tredelad kostym. Det är en kostym med väst. Mobile home är inte en husbil. Det är en permanent bostad, en stuga, som går att flytta.
Tågromantikerna …
… har haft svåra veckor. Först smällen i spanska Galicien, 79 döda, sedan en dödlig kollision i det så noggranna Schweiz. Jag vill göra okänd statistik tillgänglig: I Europa dör i snitt 2 300 människor per år i tågolyckor.
Kartellbildning …
… för busstrafiken Stockholm-Arlanda? Så påstod jag i min förra kolumn.
Men icke.
Tvärtom har Swebus helt lagt ner trafiken - utkonkurrerat av den skatteunderstödda pendeltågstrafiken.