Förlorarna som röstar på SD bryr sig inte om kritiken från vinnarna
Det finns bara en sorts sverigedemokratiska hatmejl som stör mig. Det där vanliga om att jag inte är svensk nog, åtminstone inte ”etniskt svensk” för att tala med statsminister Reinfeldts ord, blir bara oavsiktligt komiskt. Standardskället för att vara ”kulturmarxist” (förespråkare för ett islamiserat Europa) eller ”politiskt korrekt” (blatteälskare i största allmänhet) uttrycker mest en total oförmåga att argumentera. Betydligt värre är tack och beröm från hatpellarna, ungefär:
”Tack för att du ljuger om oss Sverige demokrater. Då stiger våra opinions siffror. Flera sånna som dej och vi har snart fördubblat oss.”
Det finns en obehagligt obestridlig logik i resonemanget. Den hårda kärnan av SD består av unga hatiska män, i bästa fall lågavlönade, vanligtvis arbetslösa. De har genomgående låg eller ingen utbildning och, absurt nog, bara ett välbetalt jobb att sikta mot – som riksdagsman. Och det är ju få av dem förunnat.
Det är förståeligt att sådana samhällets förlorare blir okänsliga för kritik från samhällets vinnare, varför exempelvis Jacob Wallenberg eller Horace Engdahl aldrig kommit på tanken att uttrycka sin självklara syn på sverigedemokrater.
Och eftersom SD med absolut säkerhet är det parti som har den starkaste underrepresentationen av såväl kvinnor som medlemmar med intellektuella yrken måtte självklar kritik från exempelvis Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg te sig lika effektlös som högst eventuell sådan från Jacob Wallenberg.
Dessutom saknar dessa hatpellar humor. De blir därför okänsliga för alla strålande möjligheter till skämt som deras senast sparkade riksdagsman bjöd på. Det är faktiskt rätt kul att riksdagsmannen super sig så full att han, till slut avvisad från krogen, drullar ur rullstolen på väg hem till riksdagen, får hjälp av två muslimliknande personer som han sedan anklagar för att ha stulit den väska han glömt på krogen. Varvid han med vredesutbrott och nöffljud bemöter den muslimliknande vakt som släpper in honom i riksdagen.
En historia som jag misstänker att sverigedemokrater bemöter med stenansikten och munnar som streck. Och med förklaringen att här ser vi ännu ett exempel på mediernas och etablissemangets orättvisa förföljelse.
Visst pågår för närvarande ett drev mot Sverigedemokraterna, fattas bara. Varje parti som bjudit på så många fadäser på så kort tid hade drabbats av problem. Och det kommer mera. Eftersom den annars så taktiske partiledaren Jimmie Åkesson begick dumheten att förbjuda rasistiska uttalanden, ett förbud som ter sig särdeles absurt i Sveriges enda uttalat främlingsfientliga parti.
Men ju mer Sverigedemokraterna kölhalas och skandaliseras i pressen, desto högre stiger deras opinionssiffror. För närvarande tycks de bara ha tjänat på alla järnrörs- och fylleskandaler. Detta är det mest oroande. Ty den hårda kärnan av SD:s unga hatiska män räcker kanske till 3–4 procent av opinionen. Men för närvarande ligger de över 10 procent. Nytillskottet tycks i huvudsak bestå av den före detta arbetarklassen och en och annan förvillad kristdemokrat. Dagens Nyheter kunde häromdagen visa att SD:s opinionssiffror har följt antalet varsel om avskedanden. Ju fler varsel, ju större oro i samhället, desto fler sympatisörer för SD.
Den före detta arbetarklassen som röstade socialdemokratiskt i vått och torrt har börjat överge sitt parti. Sverigedemokraterna har en poäng när de kallar de andra riksdagspartierna för ”sjuklövern” och därmed framställer sig själva som det enda oppositionspartiet. Med Annie Lööf har Centerpartiet vänt ryggen åt större delen av landsortsbefolkningen, Folkpartiet är bara halvhjärtat främlingsfientligt, Vänsterpartiet har visserligen övertagit den socialdemokratiska ideologin, men uppfattas som extremister, Moderaterna låtsas vara socialdemokrater och Socialdemokraterna är för närvarande ingenting. Det är ur detta politiska stillestånd som Sverigedemokraterna hämtar mest protestsympatier, och alltså inte ur främlingsfientligheten.
Störst ansvar för att den före detta arbetarklassen lämnas vind för våg faller på Socialdemokraterna. Man kan inte anklaga Moderaterna, som må kalla sig det nya arbetarpartiet, om av hånfullhet eller cynism, för att som vanligt och framgångsrikt arbeta för ökade klassklyftor, privatisering, kissblöjor och förmögenhetsöverföring från de många till de få. Men man kan anklaga Socialdemokraterna för att inte vara socialdemokrater.
Stefan Löfven förefaller vara en rejäl karl. Jag förstår inte vad han är rädd för.
Visst pågår för närvarande ett drev mot Sverigedemokraterna, fattas bara.
För övrigt anser jag att...
… det finns en svart komik i att SD numera vill framstå som landets mest Israelvänliga parti. Det måste svida i många gamla nassesjälar att överge sina klassiska ideal och tvingas posera som filosemiter.
… det litterära Augustpriset glädjande nog hamnade rätt när det gick till min gamle vän Göran Rosenberg. ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” är hans bästa bok. Köp den, läs den och ge bort den i julklapp.