Det svåraste att förstå är hur liberalerna kan slå knut på sig själva
Jag måste på allvar fråga mig om författaren Kerstin Ekman är så kolossalt enfaldig som hon framställer sig i sitt förord till Astrid Lindgrens nyligen utgivna dagbok från krigsåren 1939-1945. Men jag saknar alternativa förklaringar.
Tror Kerstin Ekman verkligen på sig själv när hon tillvitar mig åsikten att svenska folket inte kände till Nazitysklands koncentrationsläger? Ett såpass sensationellt yttrande från min sida hade inte gått obemärkt förbi. Det vore som att påstå att svenskarna inte kände till Adolf Hitler.
Vad jag hävdat, och vidhåller, är något helt annat. Nämligen att det industriella massdödande som vi i eftervärlden benämner Förintelsen inte blev allmän kunskap förrän i andra världskrigets slutskede, varken i Sverige eller exempelvis i Storbritannien.
En del författarkolleger och uppsaliensiska historiker har anmält en helt annan uppfattning, att Förintelsen var, eller åtminstone borde ha varit, allmänt känd i Sverige medan den pågick. De har inte övertygat mig. Frågan är hursomhelst på intet sätt avgjord.
Den här diskussionen tycks helt ha gått Kerstin Ekman förbi. Hon skriver: ”Om koncentrationslägren skulle vi ingenting ha vetat förrän de öppnades av de allierade. Det påstår Jan Guillou i den fjärde delen av sin romansvit Det stora århundradet och han har fortsatt att med tvärsäkerhet hävda det …”
Som bevisföring fyller Kerstin Ekman på med några citat från Astrid Lindgren som visar att hon kände till exempelvis koncentrationslägret Oranienburg så tidigt som 1940. Detta och andra citat visar emellertid att inte heller Astrid Lindgren kände till Förintelsen, tvärt emot vad Kerstin Ekman tycks tro.
De tyska koncentrationslägren var dock aldrig någon hemlighet. En del av dem, som Theresienstadt och Dachau, användes tidvis som propagandauppvisning, de var en tydlig och offentlig del av den nazistiska politiken.
Förintelsen var något helt annat och naziregimen gjorde sitt yttersta för att i det längsta hemlighålla det projektet. Och lyckades i förvånansvärt stor utsträckning.
Att Kerstin Ekman talar i nattmössan är en sak. Möjligen kan man beklaga att hon kladdar ner sitt förord till Astrid Lindgrens minne med sina missförstånd och lite gåtfulla skadeglädje, som när hon hittar på vilket citat från Fänrik Stål Astrid Lindgren skulle ha använt för att ha avhåna mig. Man kan ta fel ibland, det är ursäktligt.
En helt annan sak är de liberala skribenter som skyndat till, tagit betäckning bakom Kerstin Ekmans prestige, lustfyllt citerar och låtsas tro på henne. Då räcker inte ens den ekmanska betydelseglidningen från koncentrationsläger till Förintelsen. Somliga liberaler drar sig inte för att skruva ett varv till, som en ledarskribent i Upsala Nya: ”En av de mer seglivade myterna om Sverige och andra världskriget är att ytterst få i vårt land begrep vad den tyska nazismen stod för medan kriget pågick …”
Någon sådan myt existerar naturligtvis inte. Flertalet svenskar förstod mycket väl vad nazismen stod för. Det var därför de svenska nazisterna misslyckades så kapitalt i de val där de ställde upp.
Men ytterligare ett varv drar UNT på logikskruven när man polemiserar mot den icke existerande uppfattningen - som man dock tillskriver mig - att ”kunskapen om nazismen och judeförföljelserna påstås ha varit mycket begränsad”.
Ingenting i nazismen var så välkänt som just judeförföljelserna, ingen har påstått något annat. Men på i ullstrumporna traskar UNT ända till den triumfatoriska slutpoängen: ”Men om en vanlig tvåbarnsmamma i 30-årsåldern … utan vidare förstod vad nazismen gick för …”
Nu kanske UNT:s karaktäristik av Astrid Lindgren som en vanlig tvåbarnsmamma inte är så elegant. Men som om det inte räckte med att ta betäckning bakom Kerstin Ekmans dumheter så kryddar vi alltså argumentationen genom att påstå att en viss tvåbarnsmamma minsann kände till … ja, vadå? Inte Förintelsen i alla fall, för det framgår otvetydigt i Astrid Lindgrens dagbok att Förintelsen kände hon inte till. Men hon var emot nazismen, fast ännu mer emot kommunismen så att hon höll på Tyskland i kriget mot Sovjetunionen. Vilket hon kanske inte skulle ha gjort om hon känt till Förintelsen.
Det jag finner svårast att förstå i denna underliga diskussion är varför så många liberaler slår knut på sig själva, sin logik och de historiska fakta vi har att tillgå för att bevisa att svenskarna visste mer om Förintelsen än till och med Winston Churchill. Det är svårt att se någon politisk vinst med att driva den befängda uppfattningen. Liksom det är svårt att veta om Kerstin Ekman begrep vad hon skrev.