Svenska hjältar! Terrorism!
Det är intellektuellt smärtsamt att ta del av reaktionerna på nyheterna om två svenska flickors samröre med islamistisk terrorism.
Är det omöjligt att förstå att en människa kan vara förövare och offer på en och samma gång?
Hon räddade livet på en människa som var på väg att dö och blev en av kandidaterna i Svenska hjältar, Aftonbladets satsning på att lyfta fram de goda krafterna i samhället.
Några år senare reste den då 15-åriga flickan med sin pojkvän till Syrien och anslöt till en terrorgrupp och ska sedan ha tagits till fånga av Islamiska staten, varifrån hon av kurdiska styrkor har fritagits.
En del av reaktionerna i sociala medier på gårdagens nyhet om räddningsoperationen har varit mindre angenäma att ta del av.
"Terrorsubban" är "ondskan personifierad" och borde ha "lämnats kvar att ruttna" i stället för att få hjälp.
Internetpöbeln publicerade namn och bild på flickan och avkunnade, som så ofta i dessa tider, en dom som inte går att överklaga och där den åtalade inte fick någon möjlighet att försvara sig.
Det finns ingen anledning att förvånas över att denna nätets jury inte tog intryck av pressens rapportering om flickans förtvivlade sms till sin mamma om att hon behövde hjälp ur sin situation. På nätet är tävlingen att visa minst empati ständigt pågående.
I dessa förfinade straffrättsliga analyser finns det givetvis inget utrymme för åsikten att flickan i själva verket är ett brottsoffer. Att mannen som förde bort henne är internationellt efterlyst, misstänkt för människorov, saknar därför all betydelse.
Nu är det dock inte bara anonyma röster på nätet som anser att det daltas för mycket med småtjejer som bryter upp från Sverige för att ansluta till islamistiska terrorgrupper.
Under rubriken "Även kvinnor kan vara onda" kritiserade härom dagen i Göteborgs-Posten kolumnisten Bawar Ismail min kollega Peter Kadhammar för dennes rapportering om rättegången mot en 17-årig svenska som greps i Wien, misstänkt för att vara på väg att ansluta till IS.
Inget vore enklare än att raljera över Ismails text. Räck upp handen, den som inte begriper att kvinnor kan begå monstruösa brott.
Men jag tror att han har rätt i att tidningar, radio och tv tenderar att se de flickor och kvinnor som ansluter till terrorgrupper i Irak och Syrien som lurade av mordiska män.
Detta är nu inte ett specifikt journalistiskt fenomen. Forskning tyder exempelvis på att kvinnor som dödar män bedöms mildare än män som dödar kvinnor. Domstolarna lägger större vikt vid att leta efter förklaringar till kvinnliga våldsbrottslingarnas beteende och de döms oftare till vård än män.
Göteborg-Postens skribent missar dock en väsentlig omständighet. Det pågår i Sverige en förundersökning om misstänkt människorov. 17-åringen kan ha varit på väg att hamna i slavhandlares fångenskap.
Vem vet, möjligen är bilden mer komplex än att hon är en kallhamrad terrorist.
Jag inledde inte texten med att upplysa om Svenska hjältar för att få ihop någon snyftande sirap om hur heroisk en flicka som har anslutit till ett mördarförband egentligen är.
Jag gjorde det för att det är ett bra exempel på att försöken till uppdelning i goda och onda människor ofta får ett falskt resultat. De flesta av oss rymmer såväl trevliga som mindre trevliga egenskaper.
Det kan rent av vara så att en människa på en och samma gång är såväl förövare som offer.
Jag befarar att vår tid av framtiden kommer att beskrivas som epoken då förmågan att samtidigt hålla två tankar i huvudet slutgiltigt gick förlorad.