I Sverige hänger inte allt på en stark man
Efter allt skjutande i Malmö skyfflades spelkorten fram och tillbaka och det var regeringen som hade svårast att bli av med Svarte Petter.
Låt mig börja med att säga att det säkert finns sådant som sittande regering kunde göra annorlunda och bättre. Den gamla idén om en polis som helst ser till att brott förhindras och, när de ändå begås, beivras, har mycket som talar för sig. Till syvende og sist är det riksdag och regering som har ansvar för den saken.
Social utslagning brukar sällan befrämja lag och ordning. Hur tull och polis tillåts bevaka våra gränser spelar roll för brottslighetens utveckling. Den känsliga fråga som har att göra med invandring och oförmågan att visa intolerans där intoleransen är nödvändig, d et v ill s äga mot gäng och undergrupper som tror att landets lagar och regler inte gäller dem, är inte oviktig. Allt detta hör delvis hemma på nationell nivå.
Men, med detta sagt: vi lever inte i Ryssland. Vår stat bygger inte på den primitiva idén att allt hänger på en stark man. Den vilar inte på att varje sak som upprör medborgarna – ett rättsfall, en naturkatastrof, ett administrativt övergrepp – kräver att stats- eller regeringschefen kliver in, gör rent hus med beslutsgången och själv tar det operativa ansvaret.
Vi ska vara väldigt glada att det är så, inte bara för att vi slipper se Fredrik Reinfeldt spela macho med bar överkropp. En stat som fungerar på det ryska sättet kan ibland rent formellt vara både demokratisk och en rättsstat, men dess själ är enväldets. Det samhälle som förväntar sig att statsministern personligen tar befälet vid varje obehaglighet, är ett efterblivet samhälle.
Nu tillåter inte svensk grundlag att en statsminister följer den ryska modellen. Just därför var en del av de krav och utbrott som följde på morden i Malmö bisarra. Man kan begripa att oppositionen ville skära pipor i vassen. Man kan förstå att de lokalt ansvariga helst ville skylla på någon annan. Men jag tycker mig se en trend, inte bara i frågan om våldet i Malmö. Allt oftare ropas det på handling av statsminister och regering i frågor som de faktiskt inte kan och inte bör lägga sig i.
Kanske är det bara en följd av att medier vill ha slagkraftiga rubriker. Eller så är Sverige på väg i riktning mot efterblivet envälde.