Hånet mot de döda i flygkraschen är lika motbjudande som okunnigt
Tävlingen i bristande empati över människor som dog i flygkraschen i Iran är lika motbjudande som förväntad.
Mer förvånande är att människor som är så besatta av asylrätten kan så lite om den.
Botten kommer aldrig att nås.
De senaste dygnens feststämning i vissa svenska kretsar i sociala medier över flygkraschen utanför Teheran når för all del en hittills okänd nivå av vedervärdighet, men rekord är till för att slås och förr eller senare kommer dessa nätets kloaker att fyllas av än värre stank.
Visst, jublet var här och där nödtorftigt förklätt till kritik mot medier som anklagas för att inte tillräckligt tydligt ha berättat att svenskar som just har omkommit inte är födda i Sverige.
Men det där tror inte rasisterna ens på själva. Glädjen över att människor har förlorat livet skiner igenom.
När euforin över tragedin lagt sig något började denna undervegetation i stället sucka, klaga och gnälla.
Hur kan människor åka på semester till ett land de har flytt från? Varför skickar inte Sverige tillbaka dessa flyktingar till Iran? De här människorna har väl ändå inte rätt till asyl?
Deras besatthet av ämnet motsvaras endast av deras okunnighet om det.
De 17 omkomna som hade någon form av svensk anknytning tillhör olika kategorier. Några hade varit svenska medborgare i många år. Andra hade permanent uppehållstillstånd sedan länge. Åter andra var ensamkommande ungdomar.
Det är den sistnämnda kategorin det mesta av oljudet i sociala medier har handlat om. Ungdomar som har flytt från Iran, men som är medborgare i Afghanistan.
Till saken hör att afghaner i Iran utgör en av världens största och mest långvariga flyktingpopulationer. Det rör sig om cirka tre miljoner människor, varav två tredjedelar vistas i landet illegalt.
Redan under slutet på 1800-talet tog många afghanska hazarer sin tillflykt till Iran och under 1980-talet anlände 2,9 miljoner afghaner efter att Sovjet ockuperat landet.
Talibanstyret och nya krig ledde till ytterligare flyktingvågor och många yngre afghaner som har lämnat Iran för Europa har aldrig satt sin fot i Afghanistan.
I Iran har de varit andra klassens invånare med begränsade rättigheter och de har ofta sökt sig till länder som Sverige för att de haft förhoppningar om ett bättre liv.
Nu hör det till saken att utgångspunkten i folkrätten är att länder ansvarar för sina egna medborgare. En ansökan om asyl ska som huvudregel prövas mot landet där den sökande är medborgare.
I de aktuella fallen sker prövningen om rätt till skydd med andra ord mot Afghanistan, även om personen ifråga aldrig har satt sin fot i det landet.
Att deportera dessa människor till Iran är för övrigt meningslöst. Teheran vill inte ha dem. De sätts sannolikt på vändande plan om de kommer med förhoppningar om att stanna i stället för med tillfälligt visum.
Det är sett i detta ljus inte det minsta märkligt att människor åker på semester till Iran. Det är ju Afghanistan som de (eller deras föräldrar) i grund och botten har flytt från.
Det är tillåtet att fråga sig i vilken utsträckning dessa personer ens ska beviljas asyl. Livet i Iran har sannolikt inte varit en dans på rosor, men det innebär inte nödvändigtvis att de ska beviljas skydd.
Men inte heller av denna anledning finns det skäl att få högt blodtryck.
En hel del ensamkommande ungdomar har nämligen fått avslag på sina asylansökningar. Att de ändå har fått stanna i Sverige beror på gymnasielagen.
Nu är denna lag förvisso en juridisk katastrof. Men till och med det mest debila twittertrollet borde förstå att rikta sin ilska mot politikerna som baxade igenom eländet. Ungdomarna är oskyldiga.
Och med dessa ord sätter jag punkt för dagens lektion om asylrätten.
PODD Sköt Iran ner det kraschade flygplanet?
I det här avsnittet av Aftonbladet Daily går vi igenom de nya uppgifterna om planet som störtade utanför Teheran i Iran. Kan Iran ha skjutit ner planet - har man i så fall gjort det medvetet eller av misstag - och hur påverkar det egentligen konflikten mellan USA och Iran. Gäst i avsnittet är Wolfgang Hansson.