Vi måste ifrågasätta viljan att hjälpa
Visst ska Notre-Dame byggas upp – men även vårt engagemang behöver kanske lite hjälp
Notre-Dame brinner och efter sex timmar ligger över en miljard kronor på bordet. Hjälpen kom snabbt, när den alltför ofta kommer för sent.
Kort senare briserar debatten. Sorgen förbyts till ilska och diskussionen kring hur rika använder sina pengar brinner fritt i sociala medier lagom till att branden i Paris är släckt.
För pengar, och engagemang, finns uppenbarligen där.
Frågan är bara vad som ska få oss att vilja använda det? Och hur ställer vi egentligen materiella ting mot människoliv?
Att pengar räddar liv är inget nytt. 2010 startade miljardärerna Bill Gates och Warren Buffet ”The giving pledge”. Löftet, som innebär att mer än hälften av den undertecknande miljardärens förmögenhet ska skänkas till välgörenhet, är inte lagligt bindande utan ses mer som ett ”moraliskt åtagande”.
I dag har 190 miljardärer från 22 länder skrivit under beslutet. Men – löftet innebär fortfarande en valfrihet. Vem, eller vilka, som ska hjälpas – och när – är upp till givaren själv. Och kanske är det exakt det som vi måste ifrågasätta. Valfriheten, hos oss människor, när det kommer till ekonomiskt och socialt engagemang.
För allt finns uppenbarligen där, men vad är det som får oss att faktiskt agera?
Rätta mig om jag har fel, men i en tid där vi har som flest kanaler att visa engagemang via har samhället börjat kännas avdomnat. Vi chockas inte längre av naturkatastroferna eller terrorattackerna. Det är som att vi sett så mycket av tragedierna att det inte längre väcker chocken som resulterar i aktion.
Men det var länge sedan en kyrka brann.
En irländsk mediesajt skrev, i samband med branden, att misslyckandet här är att vi inte ser alla akuta nödlägen som finns runt oss varje dag. “Sten och glas må brinna, men de blöder inte, de svälter inte, och de lider inte”, skrev journalisten och påpekade att lidandet som finns varje dag inte längre lyser upp förstasidor. Inspirerar inte de rikas donationer. Inspirerar inte våra. För de är ju där, jämt.
I mitten på mars dödade en cyklon hundratals människor och lämnade över 1,5 miljoner hemlösa i Moçambique, Malawi och Zimbabwe. Hjälporganisationer bönade och bad om hjälp. Vi vet inte hur donationerna sett ut, men fem veckor senare ber de fortfarande. Hjälpen som kan komma snabbt, har inte kommit tillräckligt fort. Så vad får oss att vilja använda pengarna, Instagram-kontona, det kollektiva ansvaret?
Om det inte är människoliv, vad är det?
Jag frågar människor på Instagram hur de ser på donationerna. En person skriver att ”det är lättare att skänka till en kyrka för att resultatet syns direkt”. Många skriver att det är ”sjukt” och ”sorgligt”. Någon menar att det är en PR-kupp från företag som annars inte bryr sig. Majoriteten är inne på samma spår. Att i jämförelse med människoliv blir engagemanget kring en kyrka absurt.
”Jag tycker det är rätt läskigt, och oroväckande. Det visar på något sätt hur lite människor bryr sig. Det är en verklighetscheck. Materiella ting går före mänskligheten” skriver två personer.
Branden i Notre-Dame är en tragedi. Kyrkan ska, och borde, återuppbyggas. Men branden väckte perspektiven. Det finns mer som borde återuppbyggas. Kanske är vårt mänskliga engagemang ett av dem.
För det uppenbara är ändå där.
Vad vi gör med våra pengar, det är våra egna beslut. Vi är fria att skänka pengar till vad vi vill, oavsett vilken inkomst vi har. Vi är fria att bry oss, ekonomiskt och socialt, om exakt vad vi vill – oavsett vilka vi är.
Och kanske är det ett problem trots allt.
Att vi kan välja och välja bort.
För det finns även offer i den tragedin.