Utan påhittade gränser fungerar inte samhället
Någon satt i radion häromdagen och påpekade att ”pengar” bara är en fiktion. Ett påhitt, helt enkelt, och om vi slutar tro på att de är värda något, om vi säger upp överenskommelsen, så finns ”pengar” inte längre.
Så är det ju med nästan allt viktigt. Språk, till exempel. Det fungerar för att vi har kommit överens om att ”boll” betyder en rund sak man kan sparka på, eller kasta i väg för att glädja hundar. Slutar vi vara överens om det, så att ”boll” kan betyda vad som helst, slutar ”boll” att betyda något alls och språket försvinner.
Poff!
Det är samma sak med gränser mellan länder. Det är bara en överenskommelse att de finns där de finns. Jorden tillverkades inte med färdiga röda streck mellan Bordurien och Syldavien.
Och det är samma sak med civilisation. Samhällen fungerar därför att nästan alla har kommit överens om att det är fel att slå folk i huvudet, ta deras saker, eller köra bil på olika sidor av vägen efter humör. Det har inget att göra med ordningsmakt och lagstiftning. Sådant kommer först senare. Utan den allmänna överenskommelsen att bete sig som folk, skulle polisen vara chanslös.
Så, visst, pengar är bara ett påhitt. Men det där ”bara” är inte så bara.
När folk pratar om pengar som ett påhitt, finns nästan alltid en underton av att vi är lurade. Att vi, så snart vi begriper att det rör sig om fiktion och fantasi, borde hiva sedlarna på elden och gå ut i närmsta park för att börja leva på riktigt, utan lurendrejeri, i sann broderlig, systerlig och tredjekönslig gemenskap.
Det är där jag inte hänger med längre. Ska vi sluta vara med i påhittet språket också? Är det varje tänkande människas plikt att kasta av sig alla fiktioner?
Att sluta respektera fiktionen ”gränser”, brukar kallas att gå i krig. Att upplösa hittepåt ”samhälle” ger det resultat vi ser i Syrien. Att sluta tro på ”pengar” går utmärkt. Om man är självförsörjande, eller har tid över till bytesekonomi och tycker att det mesta av den utveckling som skett från och med renässansen har varit onödig.
Det är klart att vi lever i en stor fiktion. Det är klart att helt andra världar är möjliga. Men den här världen är också möjlig. Tänk om den, trots alla skavanker, inte är sämre än alternativen?