Jag står inte ut med den lilla smakbiten

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kanske är det att ­lägga halsen i garrotten, med arbetslinjen och allt, men det finns ett jobb jag inte skulle ta. Jag skulle hellre låta hunden svälta än dra ihop till Doggyn på just detta sätt.

Jag syftar på provsmaksservitörerna.

De står i ditt lokala snabbköp i snofsigt förkläde. ­Kanske en kul hatt. De ler ­jovialiskt. De försöker se ut som kockar. Som om de just har svängt ihop något smarrigt baserat på getmes, kokbar grädde, kalvfond, eller vad det nu är de försöker kursa.

I skimret av deras anleten delas mänskligheten i tu. De skamlösa dras till smakproven som kråkor efter ett läckande lass spannmål. Vi andra låtsas vara trollbundna av ett paket palmolje­dästa tacoskal, eller vad som råkar stå på motsatt sida gången. Allt för att undvika ögonkontakt.

Förbi, förbi, förbi.

Det har alltid slagit mig som en märklig form av marknadsföring, det här. Man når ju bevisligen bara människor som vill äta ­utan att köpa. Ett klassiskt fall av skevt urval. Men det är inte det som gör mig deprimerad. Och jag har inget emot smakprovsservitörerna i sig. Av det lilla jag sett

i ögonvrån, när jag stirrat åt andra hållet, verkar de aningen trevligare än ­genomsnittet. Jag skulle nog kunna leva med kravet att vara käckare än Sickan Carlsson, frid över henne. Kanske även förklädet och den skojiga mössan.

Men själva smakbiten.

Den står jag inte ut med.

Finns det något mer tidstypiskt än smakbiten? Det lilla provet. Löftet om något mer.

Smakbiten har den egenheten att den aldrig är sig selv nokk. Den talar alltid om att en annan gång, någon annanstans, ska du få det här. På riktigt. Försmaken får oss att ständigt söka ett undflyende ”efter”.

Men i stället får vi mer försmak. Det finns tv-program som bara handlar om vad som ska ske i nästa avsnitt, eller efter reklamen. Veckotidningar berättar om vad de ska berätta om nästa vecka. I augusti är affärerna fulla av en försmak av hösten, i november en försmak av julen och direkt efter jul en försmak av våren. Vissa gifter sig som en ren försmak för sin happy, happy skilsmässa.

Våra liv är snart en enda lång försmak. Ett ständigt, ouppfyllt löfte. Sedan dör vi, med munnen full av smakbitar. Och inte ens då kan vi vänta oss ett ”efter” med kalvstek i himlen. För himlen är avskaffad, utom som försmak i form av en spa-weekend.