Modet med trasiga kläder visar den yttersta förfiningen
Många människor går runt med trasiga byxor.
Byxorna blir trasigare och trasigare i enlighet med modevärldens logik som säger att kläder ska vara större, mindre, trasigare, helare, färgrannare eller gråare: trenderna rusar i tangentens riktning tills de blir så absurda att de slår över i sin motsats.
När glasögonen blev allt större blev de till sist så stora att de såg ut som sådana man kan köpa i skämtaffärer, enorma bågar vilka i min barndoms serietidningar skulle markera att bäraren var en förläst nörd.
När glasögonen blev så enorma att bärarna började få svårt att gå genom dörrar slog modet över åt andra hållet. Under mina promenader i Stockholm har jag noterat att en optiker utbjuder kopior av John Lennons runda och beskedliga glasögon.
Snart blir de ännu mindre, de kommer att vara små streck framför ögonen, till liten nytta för synen men till glädje för utseendet.
Det finns en tumregel för hur stora kavajslag ska vara. Låt oss säga runt tio centimeter på bredaste stället. Det är inget löst tyckande, det handlar om balans och proportioner.
Under en period blev de emellertid smalare och smalare. Jag är inte säker på när det började, för sju åtta år sedan kanske. Man kan fortfarande se det modet hos vissa av SvT:s nyhetsuppläsare och reportrar. När jag ser deras kavajer med repsmala slag misstänker jag att Galne Gunnar satte upp en pop up–store i TV–husets entré och lurade på dem kläder för decennier framöver.
Annars borde de ha hakat på den nya trenden: kavajer med slag så breda att det ser ut som om bäraren har två örngott fastsydda på bröstet.
Minns ni förresten när herrskor plötsligt skulle se ut som om ägarna hade Kalle Anka–fötter? Det var i slutet av 1980–talet. Sedan slog de över i sin motsats och blev hysteriskt spetsiga. De som hade vant sina fötter vid att flyta ut utan motstånd fick tvinga in dem i alltför smala fodral, en omständighet som orsakade en smärtfylld och trippande gång hos städernas eleganter.
Den som vill vara fin får lida pin.
Under vintern har denna gamla devis besannats i förfärande grad. Först krävde trasiga–byxor–modet att det skulle vara repor över knäna. Blåfrusna knän var normala redan i november. Sedan blev det hål. Hålen växte sig så stora att byxorna bestod mer av luft än tyg och man kunde hos de särskilt raffinerat modemedvetna se inte bara blåfrusna knän utan även hönsknottriga lår.
Trasigheten i sig är inte märklig, den har sedan åtminstone industrialismens genombrott och de allt rikare välfärdssamhällena varit ett tecken på en elegans så subtil att den breda allmänheten inget ser och om den ser, inget begriper.
Logiken är densamma som blekhet och solbränna.
Så länge de breda lagren slet på fälten och i skogarna och följaktligen fick färg på kinderna var vithet överklassens ideal. När de breda lagren lämnade fälten för fabriker och kontor och följaktligen bleknade i hyn, blev solbränna överklassens ideal.
När arbetare och tjänstemän fick råd att gå hela och rena och hålla garderob som inte bara bestod av ett par byxor i vadmal, bestämde sig överklassen för att hålla sig med ett enda plagg. Åtminstone kavaj. En urgammal stilguide säger att den som införskaffar en ny tweedkavaj bör låta betjänten använda den de första månaderna. Med stenar i fickorna. Så att den blir behagligt sliten och mjuk.
För några år sedan läste jag att popstjärnan Bryan Ferry hade kommit till en ytterst förnäm mottagning i skjorta med fransig krage. Det var beviset för hans uppstigande till det brittiska samhällets allra högsta sfär.
Min fru träffade en gång en framstående brittisk journalist vars skjorta föll isär framför hennes ögon.
Engelsmännen är mästare på sliten elegans. Vid Notting Hill Gate i London finns en tegelmur som farligt lutar ut över trottoaren. Bakom muren ligger det kungliga Kensington Palace, ambassader och några av världens dyraste lägenheter.
Det är således ingen tillfällighet att den kära gamla brittiska oljerocken ska vara sliten och gärna ha några hål och kanske en reva. Jan Guillou har träffande kallat dessa oljerockar Östermalmspresenningar. De blir snygga först efter ett par tre års ordentlig användning.
I Köpenhamn träffade jag inför Madsenrättegången en juridikstudent med byxor som hade mer hål än tyg. Jag bad att få ta en bild av dem. I bildtexten skrev jag: Jag försöker men fattar ingenting.
I själva verket förstod jag alltför väl. Och om studenten hade synat min brittiska oljerock i sömmarna, om han hade skådat dess hål och lagningar och revan som gör att nedersta knappen hänger oanvändbar, då hade han kunnat replikera med samma ord: Jag fattar inte, jag fattar ingenting!