En förstående bartender ska du aldrig jiddra med
De halvtaskiga filmerna har antagligen fått det från de halvtaskiga romanerna. Var de halvtaskiga romanerna fått den förstående bar- tendern ifrån vet jag inte. Möjligen från ett utsnitt ur den amerikanska verkligheten.
Det är ju en lika amerikansk figur som jultomten (Disneyversionen, alltså): Bartendern som med upphöjt lugn lyssnar på stackaren med nedsjunkna axlar och skrynklig trenchcoat. Säger just ingenting, men putsar i evighet ett glas med en handduk.
Vad handlar putsandet om, förresten? Är glasen fläckiga när de kommer från disken? Eller skiter de i att diska glasen och bara torkar ur dem?
Hursomhelst. Den förstå ende bartendern. Han lyssnar på ältandet, ger några empatiska ögonkast. Fyller på, men aldrig samvetslöst. Förr eller senare påpekar bartendern att det nog är bra nu. Oftast tar stackaren beskedet med uppgiven acceptans. Man jiddrar inte med den förstående bartendern. Han har ett drag av Gud Fader över sig.
Kanske är det just det som gjort den förstående bartendern till en långlivad stapelvara i halvtaskiga filmer. En möjlighet att få in lite sekulariserat själsliv i berättelsen, när biktstolen moderniserats bort. Det och att det är en enkel genväg att göra lite inre dialog till yttre dialog, något som måste vara behändigt om man varken har tillgång till de bästa skådisarna eller den smartaste publiken.
Men nyckeln ligger i Gud Fader-rollen. Den säger något om själva spritens kraft.
Spriten går som en röd tråd genom hela vår civilisation. Den spänner över alla tider, alla socialgrupper och alla platser. Den sträcker sig från finess till fördärv. Den innefattar trygghet och fara, frihet och slaveri. Där det är fritt från sprit är den ännu mer närvarande, för då har vanligen någon bestämt sig för att rensa ut spriten och själva hålrummet den lämnar efter sig blir ett ställningstagande.
Alldeles oavsett vad man tycker om spriten är det svårt att förneka att den på sätt och vis buteljerar hela den mänskliga erfaren heten: Lyckan, olyckan, kärleken, våldet, lusten, impotensen, rikedomen och ruinen, kvickheten och enfalden. Allt finns där.
Egentligen är det ett under att det görs film om något annat än bartendrar. Varje gång ”Cocktail” med Tom Cruise går i repris, är man tacksam för det miraklet.