Röran är orsaken till skolans problem
Det finns ingen som tydligt bär ansvar för skolan.
Kommunerna har det formellt. Men när staten blir missnöjd lägger den näsan i blöt.
Därför ser det ut som det gör i den svenska skolan.
Staten detaljstyrde för mycket och därför skulle kommunerna ta ett större ansvar för skolan än de redan gjorde.
Det var ledmotivet för den så kallade kommunaliseringen av skolan som sjösattes av dåvarande skolministern Göran Persson (S) 1991 och finslipades av den borgerliga regeringen.
Blev inte som det var tänkt
I går presenterade utredaren och professorn Leif Lewin den statliga utredningen ”Staten får inte abdikera, om kommunaliseringen av den svenska skolan” som utvärderar effekterna av att kommunerna tog över huvudmannaskapet från staten.
I kort sammanfattning kan man säga att det inte blev som det var tänkt. För att uttrycka sig som utredning blev den ”ett misslyckande”. Detaljregleringen upphörde visserligen men lärarna och eleverna lämnades till en början vind för våg.
Eleverna, som skulle få en mer individuell undervisning, fick för lite handledning av sina lärare.
Lärarna fick för kort tid och utbildning för att ställa om till sin nya roll. Detaljerade timplaner ersattes av löst formulerade timplaner som garanterade miniundervisningen. Eller enklare uttryckt, katederundervisning ersattes av självstudier.
Skolledarna var för svaga och gav inte heller lärarna det stöd som de skulle ha behövt.
Inte heller Skolverket bjöd kommunerna, skolledarna och lärarna tillräckligt vägledning.
I början av 2000-talet hade staten fått nog. Den började lägga sig i högre grad än under kommunaliseringens första decennium. Tydligare kunskapsmål, tydligare krav på restultat och skärpt tillsyn.
Än har det inte fått önskvärd effekt. Enligt den senaste Pisaundersökningen, som görs i 34 OECD-länder, fortsätter de svenska elevernas resultat i matte, naturvetenskap och läsförståelse att falla. Vi ligger nu under genomsnittet i de undersökta länderna.
Krävs utrymme för lärarna
Följaktligen kräver tre av riksdagens partier, Vänsterpartiet, Folkpartiet och Sverigedemokraterna att skolan återförstatligas. Det tål givetvis att diskutera eftersom det skulle göra en part tydligt ansvarig för skolan i stället för 291, det vill säga samtliga kommuner och statsmakten.
Men skolan har i modern tid aldrig varit en renodlat statlig eller renodlat kommunal angelägenhet. Före den så kallade kommunaliseringen så ansvarade kommunen för exempelvis skollokaler, skolskjuts, skolmat, daglig drift och arbetsledning.
Efter kommunaliseringen lades inte Skolverket ner, staten ansvarade för bland annat lärarutbildning, läroplaner och betygssystem.
Få, om ens någon, vill tillbaka till den hårt centraliserade skolan, en mer individuellt anpassad utbildning än den som bedrevs för 30-40 år sedan står de flesta upp för. Men går det att uppnå?
Ja, svarar utredaren Leif Lewin. Men det kräver ett stort professionellt utrymme för lärarna och en skolledning som har makt att omfördela resurser. Det pedagogiska ledarskapet måste också uppvärderas.
Uppenbarligen krävs också en tydligare rågång mellan stat och kommun så att medborgarna kan utkräva ansvar av rätt instans.
Rörigt i skolan
Ett exempel på stridande intressen är de förstelärare som regeringen avsatte en massa pengar till från och med förra året. Särskilt yrkesskickliga lärare skulle få en hederstitel och upp till 5 000 kronor i månaden i lönepåslag.
När Lärarnas riksförbund kollade utfallet visade det sig att en tredjedel av kommunerna antingen helt struntade i att söka statsbidraget. Eller bara tog ut delar av det. Antingen gillade de inte idén eller också misstänkte de att statsbidragen skulle dras in.
Det är rörigt i den svenska skolan. Och därför ser det ut som det gör.