Min knapp var inte lika bra som rymdhjältarnas
Det finns en knapp i min nya bil och på den står det ”Ta mig hem”. Det finns rätt många knappar i min nya bil, en del med text, andra med mystiska symboler. Hälften är oanvända och kommer antagligen att förbli så. Men just den här knappen är lite spännande.
”Ta mig hem”
Dåliga science fiction-författare, sådana som inte börjar med att lägga fast tydliga gränser för det möjliga i deras alternativa universum, har alltid en sådan knapp till hands. Så snart de skrivit in sig i något hörn, med någon rymdbest som sprutar frätande slem, trycker de på knappen. ”Ta mig hem”. Vips är hjälten transporterad från oundviklig död till tryggt rymdskepp. Det är fusk, det är givetvis hantverksmässigt undermåligt, men det är också bekvämt. Och jag har alltså en sådan knapp.
Nu är det förstås så, upptäckte jag häromdagen, att min knapp inte är fullt lika effektiv som rymdhjältarnas. Om man trycker på den händer ingenting, om man inte först talat om för bilen var hem ligger. Och om har man har talat om var hem ligger, händer egentligen ingenting heller. Det enda man får är en kartbild som talar om huruvida man bör svänga till höger eller vänster i nästa korsning, för att åka åt rätt håll.
”Ta mig hem” innebär inget annat än en vanlig väginstruktion. Jobbet får man göra själv. Rimligen borde det stå ”Ta dig hem” på knappen. Det är faktiskt en ganska stor skillnad.
Jag är medveten om att detta avslöjande inte är en kioskvältande nyhet, till skillnad från om knappen hållit vad den lovar. Ändå noterade jag med viss förvåning att jag kände ett styng av besvikelse när den gamla vanliga kartbilden ploppade upp.
Märkligt, detta. För bara sex–sju år sedan skulle en automatisk väginstruktion av just det här slaget ha räckt som samtalsämne för en hel middagssäsong. Den skulle ha klassats som halvvägs till ”Blade Runner”. Att ens nämna finessen nu, vore lika träaktigt trist som att konversera om sin kaffebryggare. (Vilket jag just ägnat större delen av en kolumn åt.)
Här är poängen: Om tio år finns kanske knappen som verkligen tar mig hem när jag trycker på den. Men då kommer bara tröttsamma perukstockar att mala på om hur fantastiskt det är. För så snart finessen finns, blir den vardag. Science fiction dör när den blir verklig.