Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Vendela

Ortmarks memoar drivs av sanningslidelse – på riktigt

Det har kommit många memoarer. Åke Ortmark och Jörn Donner.

Ingemar Eliasson och Stig Larsson. Pete Townshend.

Jag vet att detta är en ­lista som uteslutande består av herrar, men den poängen lämnar jag med glädje till någon annan. Min poäng är bara att memoarerna tycks ha dragit in över oss som en eftertänksam snöfront.

Jag undrar varför. Är det ­något slags vaktavlösning på gång? Är vi, alldeles på ­riktigt, i den där ”brytningstiden” som alla jönsiga

konsulter tjatade om för några år sedan? Ett bokslut för en tid och början på en annan? Eller är det möjligen

så att det alltid kommer en massa memoarer, men att jag hamnat i en ålder då jag noterar att de finns? Precis som när man var runt 30 och tittade på bröllopsannonserna, eller när man blir över 70 och märker hur blicken obönhörligt dras till döds­annonserna?

Inte så att jag ens lekt med tanken på att skriva mina memoarer. Inget enastående av allmänintresse har hänt i mitt liv och det som har hänt har jag bara dimmiga minnesbilder av. Men kanske har jag ett ­gryende intresse för att blicka bakåt i egna spår och försöka ana ett mönster. Och därför ett intresse för andra som gör detsamma.

De är så olika. Personerna, givetvis, men också de ­böcker de skrivit. Det är inte bara språket, resonemangen och perspektiven som ­skiljer sig åt. Syftena och driv­krafterna med berättelserna

är också helt olika. ­Vissa tycks vara till för att lägga saker tillrätta. Andra är rena fackverk för framtida referens. En del är mastodonter i marmor och porfyr, med den omisskännliga arkitekturen av ett mausoleum.

Det finns memoarer som verkar drivas av ett slags sorg, som Bowies ”Where are we now?”.

Och så finns en memoar som skiljer sig från alla andra jag bläddrat i. Den drivs av sanningslidelse. På riktigt, alltså. Där finns drag av monument, av sorg, ilska och självförakt. Där finns fakta och känslor. Men framför allt finns en envis hand som försöker lyfta alla slöjor, egna och andras, och blottlägga Sanningen.

Det är omöjligt, förstås, det har vi alla fått lära oss. Men det är hisnande att låta sig dras med av en person som tror på sanningen. Man har glömt hur det var.

Åke Ortmarks memoarer är nästan plågsamma att läsa, så uppriktig är hans ambition. Det är ­något av det bästa jag läst på länge.

Följ ämnen i artikeln