Vapenstölderna hos statsministern säger något om vårt land
Någon stjäl pistoler i regeringskansliet, pistoler som ska skydda statsministern och högsta statsledningen om en terrorist eller mördare går lös i Rosenbad.
Enstaka händelser kan på ett förunderligt sätt definiera en tid och plats. När jag läser om de försvunna pistolerna och ser regeringskansliets säkerhetsansvarige Fredrik Agemark i Aktuellt tänker jag på stadsdelen Köpenick i Berlin.
– En sak är säker. Vi tar väldigt allvarligt på säkerheten. Säkerhet är en väldigt viktig sak i regeringskansliet, säger Agemark.
Ett sådant uttalande blir ingen klokare av. Agemarks ord syftar inte till att ge information och klarhet utan till att utstöta läten som ska ge intryck av handlingskraft och lugna allmänheten. Jag har en känsla av den typen av krishantering blivit vanligare på senare år eftersom alla makthavare numera går på kommunikationskurser och försöker verka proaktiva och dugliga även om de inget säger.
100 mil och 113 år skiljer vårt Rosenbad från rådhuset i Köpenick där skomakaren och småtjuven Wilhelm Voigt gick till historien.
1906 klädde Voigt ut sig i preussisk kaptensuniform och beordrade en avdelning soldater att följa med till rådhuset. Han klev in, förklarade den lokale borgmästaren och polischefen gripna och sa åt kassören att lämna ut kassan. Han upplöste truppen och skickade iväg borgmästaren och polismästaren till Berlin för förhör.
Själv marscherade Voigt iväg med stadens pengar.
Detta gav upphov till ett nytt begrepp, köpenickiad, som betyder att en person uppträder med falska befogenheter för att komma åt pengar eller annan fördel, som uppslagsverket Nordisk Familjebok upplyste 1911. Voigts äventyr ”väckte munterhet i hela världen”, konstaterar Nordisk Familjebok.
Wilhelm Voigts kupp blev berömd och historisk för att den sammanfattade kejsartidens Tyskland: dyrkan av uniformer, skräck för militären, underdånighet inför överheten.
Stölden av pistoler i Rosenbad ger en blixtbelysning av Sverige 2019:
Å ena sidan lever vi fortfarande i självbilden av ett land där vi litar på varandra, alla vill gott, ett handslag är lika giltigt som ett kontrakt på 50 sidor.
Det fanns en tid när vem som helst kunde kliva in på Rosenbad. Det fanns en tid när de stora tidningshusen var öppna för läsarna, det var bara att knalla upp och prata med journalisterna, så var det fortfarande in på 1990-talet. Det fanns en tid utan kontroller på flygplatserna.
Allt det har försvunnit på några år, vi vet det, men vår självuppfattning förändras långsammare än verkligheten omkring oss.
(Här måste jag be de som fått för sig att allt är invandrarnas fel att avstå från att skriva till mig och berätta det.)
Vi anser fortfarande att vi är ett fredligt land trots mord på statsminister och utrikesminister, trots att kulorna viner där kriminella gäng gör upp.
Därför illustrerar stölderna i regeringskansliet vårt land och vår tid. Godtrogenheten: Någon kunde uppenbarligen plocka på sig pistoler, ammunition och spatsera iväg. Våldet: Bara en rimlig avnämare finns för vapnen, gangsters med mord som affärsidé. Vem efterfrågar annars stulna pistoler?
Tyvärr kommer aldrig stölderna i Rosenbad att erhålla samma komiska skimmer som kuppen i Köpenick.
Överheten rasade och förfasade sig men för allmänheten var Wilhelm Voigts tilltag en befrielse. ”Voigt blev emellertid gripen och straffad, men har efter utståndet straff haft fräckheten att dels utge en bok om bedriften, dels uppträda på teatern i sin egen roll”, skrev Nordisk Familjebok 1911.
Det finns inget roligt med stulna vapen och gangsterkrig där unga män som knappt är torra bakom öronen skjuter ihjäl varandra.
Tyvärr finns en sak till som nog skiljer kuppen i Rosenbad från Köpenick.
Polisen tog Wilhelm Voigt efter bara några dagar.
Vågar någon tro att vi får klarhet i vart de sex Glockpistolerna tog vägen?