Min mor föreslog Polycarpos utan att tappa masken
Tydligen kunde man lämna in sin deklaration till Skatteverket denna vecka.
Mer bestämt var det den 14 mars.
Före den 14 mars vägrar Skatteverket att ta emot ens deklaration. Man kan sträcka fram den, visst kan man det, men då stirrar de bara på en och släpper man den kommer de inte fånga upp den.
Då bara ligger den där på golvet mitt emellan dig och Skatteverket som ett övergivet och oälskat barn medan du och Skatteverket bara glor på varandra. De har sina principer, Skatteverket, och ingen inlämning före 14 mars är en av dem.
Friskvårdsavdrag däremot, där är de inte lika principfasta.
Minns en gång att jag ringde upp dem och frågade om jag hade rätt till friskvårdsavdrag.
Nej, sa de.
Då ringde jag upp igen.
Då sa de ja.
Tyckte jag var vekt av Skatteverket, att låta sig påverkas av lite tjat.
Det enda jag vet om att deklarera är att man aldrig ska skriva sitt telefonnummer på deklarationsblanketten. För varför skulle man vilja bli uppringd av Skatteverket?
De har väl aldrig kommit med goda nyheter till en? Är det så viktigt att de vill få tag i en får de väl ta och leta upp ens nummer på egen hand.
Jag har gudskelov väldigt lite att göra med Skatteverket nuförtiden då jag har en som sköter sådant som skatt och ekonomi åt mig. Men ändå har jag tvingats att ha med dem att göra på senare tiden. Det har inte haft något med pengar att göra utan i stället gällde det namn. För några månader sedan fick jag nämligen en liten pojke.
Jag och pojkens mor hade kommit överens om att han skulle bära mitt efternamn mot att hon fick bestämma förnamnet. Det är krångligt med namn. Alla i familjen måste komma överens, olika far- och morföräldrar ska tycka till och de gillar inget utom urunderliga namn de påstår har funnits i släkten i generationer. Polycarpos är ett namn med anor, föreslog till exempel min mor utan att tappa masken.
Sen måste ju även Skatteverket godkänna namnet. Min vän Simon vill döpa sin son till Archibald III, alltså Archibald den tredje.
Absolut inte, sa Skatteverket, man kan inte ha siffror i sitt namn.
Men kungen då? sa Simon, han har ju 16 i sitt namn.
Det har han verkligen inte, han heter Carl Gustaf Bernadotte, that’s it!
Hur som helst så är det alltså min flickvän som har rätten att bestämma vad pojken ska heta. Hennes första förslag var Bård. Har du några andra alternativ på lager? frågade jag då snabbt.
Kurt, sa hon.
Mmm, sa jag.
Eller Bert?
Nja, sa jag.
Kurt-Bert är fint, sa hon.
Det är det väl ändå inte, tänkte jag, men blev osäker för hon såg så drömmande ut när hon föreställde sig att hennes förstfödda blev tilltalad som Kurt-Bert.
Ja, då blir det väl Kurt-Bert, förlikade jag mig, varpå hon direkt ändrade sig till Lafayette.
Efter generalen, sa jag?
Generalen? Va? Nej, efter en av hundarna i Aristocats.
Finns det hundar i Aristocats? utbrast jag, glad över att få byta ämne. Ja, och gäss, sa min flickvän.
Efter detta följde strax Sylvester, inte efter Stallone utan efter en tecknad katt, Werner efter – jag gissar – Lars Werner va? Bo-Ossian efter ingen som levt och till slut landade det i Jack och Ossian. Det gamla släktnamnet Fridtjuv smögs med också.
Ossian som tilltalsnamn. Eller om det var Jack. Jag fick aldrig riktig klarhet i det.
Det fick inte heller Skatteverket som dessutom anmärkte på min handstil så nu måste vi skicka en ny blankett och bara för det har namnet Bertil, efter en 80-årig man som raggar på min flickvän, flugit upp som ny kandidat.
Men det spelar ingen roll vad det blir för han kommer i alla fall bara kallas för Putte.