Två ord räcker för att det ska brista – ibland
Det är en annan sorts trötthet. Som bomull i huvudet. Jag sitter på tåget hem och hinner ikapp.
Då brister det. Det är då jag skrattar rakt ut i den halvtomma tysta vagnen, som vore jag galen.
En gratistidning som ligger uppslagen på sätet mittemot. En enkel skämtteckning. Tre hårdrockare i en replokal, de skriver en låt. Den ene säger: ”Vad rimmar på evil slaughter?”.
Den andre svarar: ”Välkommen åter?”.
Det är banalt förstås. Jag är kanske ovanligt mottaglig. På väg hem från många veckor av nittontimmarsdagar och skräckblandade adrenalinruscher, det har varit min tredje filmproduktion som regissör.
Redan flera veckor innan kom mardrömmarna, precis som jag förstått att de gör för nästan alla filmare. I en av dessa smälte filmkameran.
Och nu efteråt. Först lättnad: fortfarande kamerans rörelser i kroppen. Sedan några dagar av apati. Jag kommer inte att kunna tala helt rent, orden kommer snubbla över varandra.
Det händer någon gång vartannat år. Skrämmer mig varje gång. Kroppen orkar visserligen mer än man tror. Men hur mycket mer?
Jag har en förmåga att pressa mig, och jag tror mig veta gränsen. Jag har varit nära. För fem år sedan var jag nästan alltid yr. Vardagen på redaktionen var i hemlighet uppdelad i förutbestämda rutter. Dessa rutter innehöll inga föremål man kunde slå huvudet i om man skulle ramla rakt fram. Numera handlar det om enstaka dagar. En annan sorts trötthet.
Framför mig ligger en deckare av Håkan Nesser som jag köpte på tågstationen i Göteborg. Efter att ha försökt läsa de första tio sidorna fem gånger gav jag upp. Tankarna drev iväg.
Det är då jag sträcker mig efter en gratistidning som någon lämnat kvar på sätet mittemot. Och får syn på de tre fundersamma hårdrockarna.
Jo, det brister. Ett helt förlösande skratt, det är nästan som en luftficka. Jag hör mig liksom utifrån: tänker att jag kanske skrattar bara för att jag behöver det. Att kroppen är så slug.
För skrattet låter ju inte ens som mitt eget. Det är högt och forcerat. Andra tågresenärer stirrar på mig.
Jag river ut skämtteckningen och stoppar den i kavajfickan.
Trygg i förvissningen om att två ord i precis rätt läge kan göra precis vad som helst med en människa.
Välkommen åter. Så enkelt kan det också vara.